Nu tänkte jag hoppa fram lite i tiden och berätta om vad som skedde denna vecka. Efter en levertransplantation går man på läkarbesök och tar blodprov två gånger i veckan, för att se om levervärdena ändras som tecken på en så kallad avstötning. Det vill säga att antikroppar börjar attackera den ”nya levern”. Jag hade varit seg i några dagar och inte känt mig på topp. Jag var lätt irriterad, och kände mig nästan lite deppig. Det var väldigt frustrerande men jag vet ju att man kan ha sådana dagar/veckor efter en levertransplantation. Jag hade precis tagit blodprov och hade varit hemma några timmar. När telefonen ringde var det en sjuksköterska som bad mig komma in akut för mina levervärden hade stigit. Jag behövde göra en leverbiopsi för att vara säker på att en avstötning inte var på gång..
En leverbiopsi är ett vävnadsprov som tas från levern. Provet undersöks sedan i mikroskop för att läkarna ska kunna se om det finns någon sjuklig förändring i levern. Man får lokalbedövning och sedan tas biopsin på några få sekunder genom en nål som förs in mellan två revben. Det finns en risk för inre blödning vid leverbiopsier. Därför måste man ligga kvar i 6timmar efteråt för observation.
Jag har aldrig gjort leverbiopsi under lokalbedövning bara i samband med operationer. Jag trodde inte det skulle göra så ont, och det gjorde de inte heller första gången. Men de var tvungna att sticka mig två gånger för den första leverbiten var får liten för att analysera. Precis när de tog provet så lät det från apparaten ett högt PANG! Jag visste att det skulle komma men det var ändå obehagligt. Efteråt måste jag först ligga på sidan i 2 timmar, sedan 2 timmar på rygg och under de sista två timmarna jag observerades fick jag gå runt och tom käka. Varje halvtimme kom de in och tog blodtryck och blodvärde. Läkarna tyckte att jag hade lite lågt blodvärde och de ville ta blodprov i armen för att få ett säkrare värde (annars tar man i fingret). Klockan var då 3 på natten och jag hade sovit i kanske 3timmar. Då försökte de ta blodprov i armen, men det gick inte, tre olika sjuksköterskor försökte på avdelningen men ingen lyckades. Då fick jag åka ner till narkosen och två narkossjuksköterskor prövade, till sist gick det. Ni kan inte ana hur lättad jag blev, och hur skönt det kulle bli att äntligen få sova. Jag är väldigt svårstucken och det tog ungefär 3 timmar innan det fick blod.
Jag kände mig egentligen alldeles för pigg för att ligga inne över natten. Min favoritsjuksköterska kom in och frågade mig varför jag låg där och slappa över natten, jag tog ju bara upp deras patientplatser, hahha. Kul med en sjuksköterska som inte är så himla mesig. Många sjuksköterskor som jag hade haft innan när jag var riktigt dålig, tyckte det var kul att se mig och kom fram och krama om mig. Vilket var väldigt trevligt och det kändes bra att de tyckte att jag såg pigg ut.
Dagen efter hade mina levervärden sjunkit igen och allt såg bra ut, men jag fick bara åka hem på permission. På kvällen ringde det en underläkare som sa att jag slapp komma in till sjukhuset under helgen – allt såg bra ut, både blodprover och biopsi. Jag har ju ändå läkartid på måndag. Det är skönt att vistelsen på sjukhuset är över. Man känner sig verkligen så mycket sjukare när man får på sig patientrocken, och när folk kommer och tar blodprov löjligt mycket, speciellt när man tycker att man mår toppen. Men jag antar att de är bra att de har koll på mig, så inget går fel. Men nu är det skönt att vara hemma. Det är konstigt att ens egen säng alltid är skönast.