It makes me happy to know that none of us get a how-to-guide, we are all kind of winging it…

Nu ska jag fortsätta att berätta om min sjukhusresa innan jag fick åka hem…

Jag var väldigt deprimerad och ledsen de sista dagarna på sjukhuset, jag grät mycket och var allmänt känslig. Jag tycker det är jobbigt att gråta framför folk, så alltid när någon läkare eller sjuksköterska kom in mitt i mina gråtattacker så låtsades jag som ingenting- haha vilket var löjligt eftersom mina ögon var rödsprängda av all gråt. Jag minns så väl när jag skulle fråga läkaren om jag kunde ta bort min urinkateter.  Den var obehaglig och skavde i urinblåsan. Läkaren sa att det var okej att dra ut den samma dag. Jag blev jätteglad.  Sedan kom den nedrans sjuksköterskan och sa att det var försent att ta bort den, och att vi skulle göra det nästa dag. Hon förklarade; eftersom jag hade haft kateter i 3veckor hade min urinblåsa krympt och då skulle jag vara kissnödig hela tiden och behöva gå på toaletten hela natten och inte sova en blund.  Men hon drog ut ett galldrän till ur min mage- det var i alla fall något. Jag sa att jag förstod resonemanget om urinkatetern. Men så fort sjuksköterskan gått ut började jag grina ögonen ur mig.  Pappa och min syster var på väg till sjukhuset och jag ringde dem och grät.  Pappa blev väldigt orolig- som han inte hade varit orolig nog. När jag lyckades få luft, förklarade jag för pappa vad som hade hänt, och jag sa mellan tårarna; jag förstår, jag förstår. För jag skulle ju tyckt att det var väldigt jobbigt att gå på toa stup i kvarten hela natten. Jag tyckte ju redan att det var allmänt jobbigt att hålla i ett dricksglas för inte tala om en temugg.

Dagen efter drog sjuksköterskan katetern.  Tänk er att ni har en ballong på en slang, som är uppblåst och i samband med att de drar ut katetern så töms all luft i ballongen och blir lite skrynklig – precis så kändes det när de tog ur katetern. Jag hade även en sond genom näsan som gick ner i magen. Den skavde rejält i halsen. Jag har nämligen en för liten matstrupe (som jag föddes med) så det är väldigt trångt.  När jag väl fick börja äta så var det väldigt svårt att svälja. Men läkaren berättade att de inte skulle dra sonden som jag hade i näsan fören jag åt 2000 kalorier per dag, vilket jag aldrig kom upp i. Tro mig, jag försökte verkligen. Jag drack till och med världens äckligaste proteindrycker, flera gånger dagligen bara för att komma upp i tillräckligt kaloriintag. Jag svepte proteindryckerna på 15sekunder. Efter det drack jag två stora klunkar blåbärssoppa för att får bort den äckliga eftersmaken. Ni anar inte hur äckligt det var. Det är verkligen svårt att konstant äta, jag åt mer på ren vilja att de skulle ta bort den där jäkla sonden mer än att det var gott.

Jag minns också när jag åt min första chokladmuffins på sjukhuset. Innan min operation kunde jag inte äta något fett så när jag åt chokladmuffins på sjukhuset satt min familj och stirrade på mig. Jag kände mig väldigt utstirrad och nu förstår jag hur djur på zoo känner sig. Men det har ju aldrig sett mig äta något annat än pasta, ris och kokt torsk typ, vilket har varit min diet större delen av mitt liv.

Nu älskar jag kladdkaka. Jag och mina systrar bakade en för några helger sedan och det var den godaste efterrätten jag har ätit i hela mitt liv. Men å andra sidan har jag faktiskt inte ätit så många efterrätter i mina dagar, men det får jag ta igen nu. Jag var på mitt första julbord någonsin idag och åt massor(för att vara jag). Så himla härligt att kunna äta allt på julbordet. Men vissa grejer vill man inte äta som sill och janssonsfrestelse. haha