Jag hade bara en enda slang kvar. Den var den värsta av dem alla, sonden som går genom näsan och ner i magsäcken. Det kändes alltid som att den hängde halvvägs ute och skavde konstant i näsan och ner i svalget -ungefär som att ha en snorlobba som hänger ut och man kan inte snyta sig eller dra in den. Jag hade också massa sår runt munnen och i näsan från tiden i ECMO, och så fort någon kom åt sondslangen eller droppställningen där sondmaten hängde började jag blöda näsblod. Det gjorde att det var ännu svårare att äta mat. Men jag kämpade på.
Jag frågade läkaren varje dag om när jag kunde få dra ut sonden, och de svarade alltid ”när du äter 2000kalorier”. Jag blev lika besviken varje gång. Men så en dag kom jag upp i 1700 kalorier och läkaren såg hur mycket jag kämpade med att äta. Den dagen när jag frågade sa läkaren ”okej då” och jag blev överlycklig! Någon timme senare kom en sjuksköterska in som skulle ta bort den. Jag var lite nervös och frågade om det skulle göra ont. Men hon sa bara att det kunde kännas lite obehagligt. Obehagligt var en underdrift. Ni kan tänka er att det känns ungefär som man skulle ha ett långt snöre i näsan som hänger ner och kittlar i halsen och när man harklar sig och försöker få upp den går det inte. Sjuksköterskan märkte att jag var nervös så hon sa hon skulle ta det försiktigt. Sonden hade jag haft i 3veckor och några dagar. Den här sjuksköterskan drog min sond i slow motion. Det kändes som om ”snöret” var fullt av snor och slem som kittlade i halsen medan hon långsamt drog. Till slut skrek jag ”DRA DÅ!” Då drog hon ut den snabbt – tack och lov.
Det var en fröjd att gå runt i korridoren utan urinkateter och sond, det enda jag drog runt på nu var dropp och blod infusion. Vilket kändes som en dans på rosor. Men jag var väldigt smal och vägde endast 44kg (nu väger jag 47kg-wiihooo). Jag blev trött fort jag satte mig upp i sängen och jag hade inga muskler någonstans i kroppen.
Genast efter de dragit sonden, började det stora tjatet om att få åka hem till min födelsedag. Det hade redan hunnit bli onsdagen den 21 november 2012. Jag fyller år 23 november. Så fort läkaren kom in i mitt rum på K89 (transplantationsavdelningen) frågade jag när jag fick åka hem, i början såg de lite skeptiska ut. Jag sade till mamma att om jag inte fick åka hem till min födelsedag ville jag inte fira min födelsedag. Jag vägrade fira min födelsedag på sjukhuset ”med alla knäppa sjuksköterskor”. Jag grät och grät och såg inget hopp om att få åka hem i tid. Men när överläkaren kom in senare på dagen och jag frågade om det fanns någon möjlighet att få åka hem till min födelsedag sa han ”vill du inte åka hem i morgon då?” Du får välja torsdag eller fredag. Jag blev helt paff. Jag lyckades klämma fram ett – torsdag, och så blev det. Då började jag gråta för att jag inte trodde det var sant att jag skulle få åka hem till EN dag innan min födelsedag. Så där satt mamma och jag och grät i kapp. Jag ringde pappa och grät och berätta den underbara nyheten och han fattade inte varför jag grät. Det var helt otroligt, jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv.
Dagen efter på torsdagen var det mycket som skulle fixas jag skulle lära mig dela mina mediciner och en sjuksköterska berättade om hur livet efter transplantation skulle bli, vad man får göra och inte får göra. Jag fick två extra påsar blod och kände mig lite som en vampyr. Sjuksköterskorna lade om mina sår i magen och tömde min sårvätska via en påse som satt fast på magen. Officiellt så var jag inte utskriven utan endast på permission. Mamma trodde att en anledning till att jag fick åka hem så pass tidigt var för att båda mina föräldrar arbetar inom sjukvården och det kunde ta bra hand om mig mediciniskt.
Känslan att gå ut igenom sjukhusets entrédörrar var nog höjden av frihetskänsla. Jag var så himla lättad när jag såg pappa vid bilen. Det hände verkligen. Snart skulle jag få ligga ”i röda soffan” hemma i vardagsrummet. Jag fick tårar i ögonen bara jag tänkte på det. Hela världen och livet låg för mina fötter och jag känner på mig att 2013 kommer bli världens bästa år.
God jul på er alla och hoppas ni firar ordentligt.
tusen tack! det känns verkligen bra att andra människor har gått igenom det. Annars kan man känna sig ensam, för det är ingen annan som riktigt vet hur det känns. Dina ord värmde verkligen. Stor Kram
Oj vad jag känner igen mig när det gäller kaloriintaget! Jag behövde få i mig 2200kcal. Det var seriöst det jobbigaste efter transplantationen. När man inte är van att äta är det verkligen inte lätt!! 🙁 OCH den där sonden, fysjutton. Fast jag hade ju bara min 5-6dagar. Men ändå. Usch. Skönt att du fick komma hem innan din födelsedag 🙂 KRAM