När jag och pappa var på vår promenad förra fredagen tog vi en kaffe på ett mycket mysigt ställe som ligger bakom Gröna Lund vid Bäckholmen. Det är kanske det enda fiket med hembakade kanelbullar i Stockholm. Det drivs av en mor och dotter som är jättetrevliga och jag skulle kunna sitta här i timmar.
Man får lite sjöbods känsla. Så här sitter jag nu och skriver med Lars Winnerbäck i örnon. Det är verkligen fint på djurgården så här års. Alla träd är i höstens färger, röd, gul, orange, grön och jag känner mig verkligen harmonisk när jag sitter här. Jag brukar gå promenader ganska ofta nu när jag inte kan träna. Idag var jag sugen på djurgårdsrundan. Medan igår gick jag på stan och möte upp mamma på vetekatten. Det är verkligen trevligt att dricka kaffe med mamma. Jag är så glad att hon är hemma med mig och min personal-feeder. Hur som helst i går ringde min telefon och det var skyddat nummer och det är inte ofta det ringer med dolt nummer och om det gör det är det nästan garanterat sjukhuset som vill något. Hela min värld slöt sig och allt blev som ett vakuum, jag vågade inte svara. Det slutade ringa, 5min efter ringde pappa. Då blev jag glad och tänkte wihooo nu händer det som jag har väntat. Jag svarade på första signalen. Men pappa hade bara tråkigt på jobbet, det hade inte alls ringt från sjukhuset Jag ringde upp avdelningen som ringde och de det ville var att jag skulle komma in på fredag, för efter mycket om och men ska jag bli överlämnad till vuxen. Då kanske jag börjar bli behandlad som en vuxen också, jag är ju faktiskt 21år gammal. Jag ska träffa farmor imorgon kl 11 och jag ska hjälpa henne köpa en födelsedags present till min mor som fyller år i morgon. Grattis världens bästa mamma!
Nej, nu ska jag fortsätta min promenad…