……..Väl uppe på avdelningen, den12 november, började en utredningen om varför jag hade så himla ont i magen och orsaken till att jag mådde konstant illa. Jag spydde så fort jag försökte dricka något och hade en konstant smärta. Dessutom hade jag en massa morfin i kroppen efter ECMO behandlingen. Trots det var det enda jag ville att åka hem. Samma kväll fick jag en snedtändning av alla medicinerna och cortisonet som min kropp inte var van vid. Jag tjatade på och upprepade mig hela tiden. Min familj har återberättat och de tyckte att jag var väldigt underhållande. En sak jag minns var när mamma snäste åt mig, men då hade tydligen jag sagt samma sak hela natten och klockan var halv fyra på morgonen. Jag måste säga att jag förstår henne. Jag kommer också ihåg att jag grät väldigt mycket den kvällen. Det läskiga var att jag inte kände igen någon av sjuksköterskorna som kom in och kontrollerade blodtryck, andning och tog blodprover varje timme dygnet runt (de hade jag träffat flera gånger förut). När mamma berättade vad jag gått igeonom och vilka sjuksköterskor och ambulansförare jag hade träffat , så trodde jag att alla var mina kompisar och inte sjukvårdspersonal. Till slut så lyckades jag somna. Det var nog mamma gladast för. Dagen efter var lång och jag hade väldigt ont i magen och fortsatte spy. Jag satt bara i sängen och höll i pappas hand. På eftermiddagen åkte jag ner till röntgen och de sprutade in kontrast i ett dränagerör som kom från gallvägarna för att kolla om det kunde vara något fel där.
Problemet var att gallan som bildades i min nya lever inte passerade ut i tarmarna. Den enda lösningen var ännu en operation för att göra om kopplingen mellan gallgången och tarmen. Jag re-opererades samma kväll. Operationen tog 4 timmar, och när jag vaknade så mådde jag inte illa längre. Såret gjorde däremot väldigt ont, jag hade svårt att röra mig. Jag kunde inte ligga plant, utan var tvungen att ha en massa kuddar under knäna, huvudet och under armarna. Jag hade 8 olika kuddar som mest i min säng. Det är nog rekord. Jag vaknade upp på uppvakningsavdelningen och där hade jag en jättesnäll sjuksköterska. Det var första gången jag inte kommer ihåg att mamma och pappa var där när jag vaknade upp . Men då sa sjuksköterskan att jag kunde ringa hem. Det gjorde jag, men eftersom jag fortfarande var groggy kommer jag inte ihåg vad jag sa när jag ringde pappa. Han frågade om jag ville att han skulle komma förbi och jag sa nej och somnade om.
Det känns så konstigt att tänka tillbaka på allt som jag har gått igenom, i och med att jag inte kommer ihåg så mycket, har jag fått mycket återberättat. Det känns som jag har varit på sjukhuset i endast en lång, tröttsam, ledsam, intensiv vecka. Men jag har nästan legat på sjukhuset i 3 veckor. Inte undra på att man är mager och har kondition som en 90 åring. Jag har ju inte använt en enda muskel på ett bra tag Men det har det blivit ändring på . Jag går nu minst 10 trappsteg och går runt massa hemma. Än är min kamp inte över men jag kämpar på så bra jag kan. Jag måste säga det att jag är ganska duktig och ser framsteg, men tyvärr är jag långt från helt återställd.
Tusen Tack för dina fina ord Henrik, det värmer.
Du är så stark som håller huvudet högt och kämpar dig igenom detta! Ljuset finns i andra sidan tunneln.
Många styrkekramar!