Min mor tipsade mig igår om en väldigt inspirerande artikel. Den handlar om Johan som tävlar i Cykel Vasan endast ett år efter sin levertransplantation. Jag blev nästan tårögd av denna underbara artikel. Jag kände igen mig så mycket i hans tankar och funderingar, och den konstanta väntan på olika beslut som ska tas hit och dit. Det var verkligen skönt att inse att jag inte är ensam. Artikeln hittar du här.
Jag har nästan bara berättat om operation för min familj. Jag tycker det känns jättejobbigt att ta upp det. Det känns oftast som om det är fel läge, det passar sig liksom inte. Men jag vet om det skulle vara ombytta roller, att någon av mina kompisar skulle genomgå en levertransplantation skulle jag absolut vilja veta. Men det är fortfarande lite svårt att prata om . Men jag fattar inte varför egentligen jag har ju världens bästa vänner…
