…….Några dagar efter andra operation frågade jag pappa om han trodde att jag skulle få åka hem på min födelsedag och han svarade bara: ”Vi får se…”. När min pappa säger så menar han oftast att sannolikheten av det scenariot är väldigt liten. När jag väl kom upp på avdelningen var alla sjuksköterskor jätteglada av att se mig. Det kom förbi och pratade och tog massa prover. Jag tyckte att all personal var slö på avdelningen om man jämför med Intensivvårdsavdelningen. Men nu när jag tänker efter hade IVA bara två patienter medan på K89 (avdelningen) fanns det ungefär 21 salar med en patient i varje, plus att det var underbemannade – stackarna. Det var jätteduktiga och det var bara mitt gamla vanliga jag som är lite otålig. Jag vill gärna att saker ska hända genast.
Jag hade morfinpump som jag kunde trycka på själv, vilket var jätteskönt så jag slapp ropa på en sjuksköterska så fort jag fick ont. Jag kunde inte trycka konstant, om ni tror det, haha. Det fanns faktiskt en spärr, men jag var nästan lite rädd för att trycka på den för att jag inte ville få en snedtändning igen. Jag hade fortfarande en urinkateter (en slang från urinblåsan ut i en påse) och massa dränage i magen. Dränage är slangar som leder ut gallvätska eller sårvätska ut ur magen. Det mätte hur mycket jag kissade på ett dygn och undersökte hur min avföring såg ut. Det var verkligen jobbigt att ha kateter, det känns ungefär som att man är konstant kissnödig. Det var lite omständigt när man skulle upp och gå. Att hålla koll på alla olika slangar och dropp var ett heltidsjobb för det var nästan som en svans man hade med sig. Jag försökte skoja med sjukgymnasten när hon frågade om jag kunde ställa mig mot väggen några dagar senare genom att svara-ja visst, men det är jobbigt att ha koll på droppställningen. Det är nästan som en needy pojkvän – men hon fattade ingenting, hon log inte ens lite. Jag tror inte hon visste vad needy betydde, eller så var hon bara allmänt seriös och lite nervös. 
Det jobbigaste de här dagarna var smärtan och att inte kunna äta. Jag fick äta flytande soppa och jag minns så väl när jag fick tomatsoppa. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Förvisso åt jag bara kanske 5 skedar, men känslan av att ”dricka” något annat än vatten med smak var en fröjd. Något jag också kommer ihåg väldigt starkt var när jag skulle dricka stort glas vatten och jag inte orkade lyfta glaset till munnen och var tvungen att ställa ner det igen. Då kan ni förstå hur svag jag var. Nu är jag lite starkare…
haha tack!
Du är den coolaste jag vet, punkt