Jag gick igenom min bokhylla för några dagar sedan. Jag var lite uttråkad så här i mellandagarna. Där fann jag en bok som jag hade med mig på sjukhuset. Eftersom jag var så trött och sjuk på sjukhuset så läste jag aldrig en enda bok där. Alla böcker var för tunga för att jag skulle orka hålla upp dem.
Men det var en bok som betydde väldigt mycket för mig där. Utan den hade jag aldrig kunnat sova. Boken heter Storlek 37 och är av Denise Rudberg. Jag har läst den tidigare när jag var i 16års åldern. Det handlar om en överklasstjej som bor i Stockholm. Hon spenderar massa pengar och har sex med flera olika personer. När jag läste den första gången så tyckte jag den var jättebra och trodde att så skulle vuxen livet vara. Men på sjukhuset fungerade den som ett sömnpiller. Pappa läste den högt och jag kan inte komma ihåg en rad, men jag tror jag somnade i loppet av några minuter varje gång han började läsa. Min pappa har alltid läst för mig och mina systrar när vi var små. Det var så betryggande att höra hans röst och veta att han satt där och övervakade över mig när jag låg på sjukhuset. Jag kunde verkligen slappna av. När jag blev piggare så tyckte jag att den blev sämre och sämre och huvudpersonen verkade vara lite labil. Mina systrar läste också högt för mig. Det har berättat efteråt att de blev väldigt glada när jag någon gång då och då frågade ”vem är det?” eller ”vad hände nu?”, och då började de förklara och då sa jag bara –ja, ja okej då förstår jag. Fast jag egentligen fattade noll. Men jag är så tacksam att mina systrar tog med den till sjukhuset. Samt att det var min enda drogfria sömnpiller. Jag rekommenderar alla som har svårt att sova läsa en tråkig bok. Då blir man automatiskt trött.
En annan grej som jag kommer ihåg ser jag som ett tecken på hur stark jag ändå är, även om det är tabu att säga så. När jag låg i ECMO mätte de min syresättning varje timme, för att kolla att jag fick i mig tillräckligt mycket syre (det har mina systrar berättat efteråt). Första gången jag vaknade till så sa min ena syster något i den här stilen-åh vad roligt att du är vaken och ser så pigg ut (vilket var en överdrift). Det enda jag kommer ihåg är hennes rödsprängda ögon efter all gråt. Men då spänner jag ögonen i henne och säger – men hallå, jag är faktiskt bara 21år, tror du jag ska dö nu eller? Jag har ju hela livet framför mig. Min syster blev helt ställd och klämmer fram ett – okej.
Det är verkligen viktigt vilken inställning man har till saker i livet. Om man går in med inställningen jag kommer klara det här galant då gör man det. Allt sitter i huvudet. Jag var inte klar med mitt jordeliv. Tacka gud för det. Nu får jag spendera det nya året med massa vänner.
Gott nytt år…
Tack för fina ord! Jag är jätte tacksam för min nya lever. Det har verkligen givit mig ett nytt och bättre liv. Även fast jag inte fått den från just din man känns det ändå lite så. Jag önskar att fler vore som ni.
Tack igen
Så fantastiskt att få läsa din blogg och få en inblick i ”andra sidan”. Min man donerade för några veckor sedan och jag har sedan dess tänkt så mycket på er som behöver organ. Jag önskar dig allt gott här i livet!