Nu när snön har smält har jag tagit fram min cykel. Jag har alltid cyklat om jag ska någonstans i Stockholm (inom rimliga gränser). I höstas cyklade jag inte så mycket i och med att jag blev sämre. Nu när det har varit snö och jag har varit sjuk har jag endast åkt bil eller gått. Men härom dagen skulle jag ta min första cykeltur. Jag skulle inte cykla långt – för en normalt friskt person kanske det tar 5minuter. Jag började cykla och det gick som en dans eftersom det var nedförsbacke. Jag tänkte att det här kommer gå galant, och att det var ju inte var jobbigt alls. Mamma som hade varnat mig för att jag inte skulle orka och och bli as-trött. Sedan plötsligt kom en raksträcka på 200meter kanske. Jag cyklade och kände hur mjölksyran kom och till slut stod jag nästan still. När jag skulle hoppa av cykeln för ett röd-lyse vek mina ben sig under mig och jag låg på marken. Jag orkade bara inte hålla mig själv uppe. Jag skämdes så. En äldre herre kom fram till mig och frågade om jag mådde bra. Jag skrattade bara och låg kvar och sa ”att självklart gör jag det”. Men för att kunna vila mina ben så länge som möjligt och inte behöva ställa mig upp på en gång låtsades jag att telefonen ringde, haha. Men jag får nu inse att jag inte är lika pigg som jag trodde, så jag får hålla mig till yoga och långpromenader, vilket inte är fy skam.
Jag får ofta åka tillbaka till sjukhuset och ta prover. Denna vecka har jag tagit blodprover 2gånger (kommer bli 3 med imorgon) eftersom provvärdena ändras hela tiden. Just nu har jag väldigt lågt blodvärde, vilket gör att jag är ännu tröttare än vanligt. Jag tar med andra ord några powernaps om dagen vilket är väldigt skönt. Men det känns som jag aldrig blir piggare. Jag kanske behöver en påse blod, men det vill jag helst undvika eftersom jag är så svårstucken. Jag vet inte om det är att vampyrer är lite inne i och med ”True Blood” serien och Twilight filmerna. Jag har aldrig varit något stort fan. Men när jag sitter där med en påseblod bredvid mig känner jag mig alltid som en vampyr och börjar alltid nynna på Markus Krunegårds gamla låt ”Jag är en Vampyr”. Något måste man roa sig med. Ibland innan jag transplanterades kunde folk komma fram och fråga varför jag hade så gula ögon. Då kunde jag svara ibland ”det är för att jag håller på att transformeras till en vampyr”, bara för att få de nyfikna personerna att sluta fråga. Jag tyckte själv att jag var fyndig. Men de flesta trodde nog mest att jag var ett fanatiskt Twilight fan eller allmänt knäpp i huvudet.