Min syster gav mig en länk till en blogg som handlade om en tjej som gjorde en levertransplantation 2002. Hon skrev verkligen bra och konkret. Den tjejen väntade på en ny lever i 8månader. Hoppas verkligen inte att jag behöver vänta så länge. Det häftiga med denna tjej är att hon idag har två barn, en hund och en underbar man som stöttar henne. Läs mer om henne här
Jag läste hennes blogg i ett sprut. Ju längre jag läste, mer deppig kände jag mig. Mina tårar började rinna och jag tänkte för mig själv ska jag igenom gå allt de där. Jag kände verkligen igen mig i det hon skrev. Efter jag hade läst klart allt fortsatte mina tårar att rulla. Jag grät säkert i en timme efter jag läst klart. Det är första gången som jag verkligen har gråtit sedan jag fick veta att jag skulle genomgå en levertransplantation. Vilket verkligen var skönt, att låta alla känslor komma ut. Även om det är en jobbig process att genomgå så vet jag att jag kommer klara det galant. Jag har en toppen familj som stöttar mig och står bakom mig till hundra procent. Vad mer behöver man? Om människor som är pensionärer i klarar att genom gå det här, kommer jag också att klara det. Jag försöker verkligen tänka såhär: It’s not the load that breaks you down, it’s the way you carry it. Tänk på det när ni får oväntade nyheter…
