Hej bloggen!
Idag mår jag inte så jätte bra faktiskt, näsan rinner, känner mig hängig och har ont i halsen. Ändå sitter jag på jobbet och kämpar på!
Helgen har varit bara stress…
Det blev en till fest på Roberts landställe, temat blev oktoberfest…
Jag beslöt mig för att bli en lekledare jag med och trodde att jag skulle göra Robert glad + att komma närmare hans kompisar då jag känner att det är lite si sådär och inte som förr. Jag kan göra allt för Robert för att göra honom glad för att han är verkligen den finaste människan jag känner. Självklart finns det brister på honom också :D.. Men han är fortfarande min BFF som finns där natt och dag…
Jag ångrar mig på ett sätt att jag vart med… Gjorde varken bra jobb eller någotning…
Men vad fan… Jag gör alltid dåligt ifrån mig.. Jag är inte bra på någonting än att ljuga typ eller att trycka ner mig själv…
Festen blev iallfall lyckad… Ju längre tid det gick på den där festen så började jag bli allt mer deppigare… Jag kämpade och kämpade att tänka positivt. Jag såg den där jävla kameran som en fotograf hade… Jätte bra tänkte jag… Jag kikade på bilderna…. Och där såg jag mig själv…
Jag skäms säger jag bara… HUR FAN KAN JAG SE UT SÅHÄR?
Inte konstigt att jag är singel och varje fest jag går så är jag utanför…
Jag har slutat gå ut och festa pga att jag mår så otrolig dåligt efteråt. Jag känner typ att jag är dum i huvudet som går och fixar mig och sen går ut…. Jag känner lite såhär efteråt ”Ett fetto och fuling som dig som ska dansa sexig och allting, tror du det funkar eller? Folk skrattar nog åt dig, det finns ändå ingen annan än äckliga gubbar som tror att bara för att jag ser ut såhär så kan dem få ett ligg eller få någonting av mig”… ÅNGEST säger jag bara…
Jag kände så lite på denna fest också när jag började se bilder…. Jag kan inte beskriva riktigt hur jag känner mig.. Jag känner bara att jag aldrig vill gå ut igen… Jag känner att min självbild på mig själv är på 0!
Jag hatar hur jag tänker, jag gillar inte hur jag ser ut, jag hatar att jag är så jävla överkänslig och ska tolka allt på ett negativt sätt.
Jag är en person att om jag älskar någon så gör jag allt för dem. Sjävlklart begär jag inte det tillbaka, men jag kan bli lite svartsjuk av mig då jag är rädd att förlora dem.
Jag har förlorat min bästa vän som jag har varit vän med i över 12 år. Jag sörjer varje dag och sedan den dagen allt blev fucked up så känner jag mig nedstämd. Jag känner att jag vill gråta varje dag. Jag känner att jag inte kan lita på någon. Detta gör väl att jag känner mig ensam i guess. Jag trodde vi skulle vara BFF för alltid, att hon skulle bli gudmor till mina barn. Jag känner att jag är så oerhört tråkig att ingen vill vara med mig typ.
Jag önskar jag kunde vara tjejen som alla tyckte om, som såg bra ut, som var smart och hade bra utbildning. Jag önskar att jag kunde vara någonting speciellt. Göra mina föräldrar stolta, ha bra lön, vara intelligent, vara vacker och framgångsrik helt enkelt… Jag vet att jag kommer förlora alla jag älskar… Robert kommer inte orka med mig heller tror jag hur länge som helst då jag tar ut all ilska på honom. Men varför ska jag göra det lixom? Vad har han gjort för att förtjäna detta? Jag är verkligen helt dum i huvudet…
Jag känner att dem jag älskar så otroligt mkt inte älskar mig tillbaka. ELLER JO dom älskar mig men inte kanske lika mkt. Det känns inte som folk vill hänga med mig…
Jag känner mig som en ful, äcklig, tråkig falsk jävla äckel ….
Jag har ingen lust att snacka om det här med någon.. För ingen förstår mig ändå inte… Jag vet att ingen läser detta ändå 🙂
Kärlek