Man blir dum i huvudet för mindre

För varje dag som vi är på det här sjukhuset, ju sämre blir standarden och ju sämre mår man här. I morse när jag vaknade och vi fick en sköterska som hette Åsa så kände jag på en gång att det här kommer kulminera i ett gräl som inte kommer få något bra slut.

Redan innan lunch meddelade jag läkaren att idag åker vi hem, Olena som hon heter, svarade ”javisst med det förstår jag men jag vill ta några blodprover innan ni åker” och det hade jag inga som helt problem med. När vi väl fått svaren så började jag göra mig redo för hemfärd, då kommer sköterska Åsa in och frågar när vi kommer tillbaka ikväll. Ehh, va?

Jag kom ju precis överens med Olena om att vi skulle åka hem och ni pratar om en permission, trots att ni vet att vi bor 8 mil från sjukhuset. Hon hämtade Stallin, jag menar Olena, och hon sa på en gång att om vi åker så kommer socialen omhänderta Haylie, bra dialog där. De tre senaste dagarna har man erbjudit Haylie mat som hon inte kan, eller får äta enligt deras egen dietist, vid fyra olika tillfällen och det noterade hon inte ens över. Varje gång vi ska äta så dyker dem upp en halvtimme innan och frågar, Kan Haylie äta det här och det trots att dem har en lista över vad hon ska äta, när hon ska äta och ändå misslyckas dem dagligen.

Under lunchen idag erbjöd dem henne potatis och fiskpudding, trots att det är dokumenterat att hon inte äter potatis. Då ordnande dem fram burkmat som var fullständigt smaklöst och självklart vägrade hon äta det. Det hela lutade med att jag fick ta Haylie i en rullstol och gå ner till cafeterian och köpa två varmkorvar för att hon inte skulle få en chock av insulinet, som man dessutom hade ökat dosen på.

Efter all kalabalik under lunchen så utgick jag i från att man ordnat upp det här med maten till middagen. En halvtimme innan maten så dök dem åter upp igen, vi tänkte att Haylie kunde äta varma mackor till middag. Jag kände att jag inte ens orkade bry mig längre. hon fick dem där varma mackorna men vägrade äta dem och det kommer självklart att sätta spår i blodsockret.

I morgon får jag besök av socialtjänsten trots att jag inte gjort något. man ska behöva uppleva det mesta här i livet.

Ja, just det, jag har börjat blogga på den här domänen nu, mest för att den står oanvänd.