Så där, nu ligger Haylie i sängen och ser faktiskt rätt belåten ut och det gläder mig, speciellt efter dagens lita kaotiska situation. Eter att ha spelat upp situationen flera gånger i mitt huvud så konstaterar jag några saker.
– Jag borde ha varit kallare, jag borde inte ha ”slagit näven i bordet” och sagt ”nu ska vi hem, och så är det”.
– Läkaren i fråga borde ha öppnat för en diskussion istället för att säga ”Nej, jag ringer socialen” och lämnat rummet.
– När jag fick beskedet om att Haylie inte hade något virus så borde jag ha tagit det skriftligt för att påvisa just att det inte finns någon fara i det hänseendet, detsamma gäller ökningen av de vita blodkropparna.
– Läkarens största argument (levererat vis sköterskan) för att vi skulle stanna här var att vi inte skulle klara av att kolla blodsockret varje timma som man just nu gör, då borde jag ha tagit fram alla papper som visar att jag skött just det de senaste dygnen mellan 07:00 och 01:00 varje dag, och med Camillas hjälp hade vi enkelt klarat av det. Dessutom kollar man blodsockret varannan timme.
– Jag borde kanske ha reagerat tidigare med maten, men jag inbillade mig att det skulle räcka att dietisten hade levererat villkoren till personalen och att det faktiskt är en avdelning där man behandlar diabetes som vi är på. Nu blev det mat som hon inte kunde äta vid fyra olika tillfällen under de tre senaste dagarna och reaktionen från min sida blev stark, utan att för den delen på något sätt vara kränkande mot någon.
Nu väntar ett möte med socialen i morgon. Jag vet inte varför egentligen för jag har ju i praktiken inte gjort något. Allt jag har sagt och gjort finns också dokumenterat. Jag resonerar ändå som att det är viktigt att saker och ting blir rätt nu, både när det gäller Haylie och när det gäller situationen som uppstått. Så under morgondagens möte med socialen så vill jag att patientnämnden deltar, just för att det ska bli rätt. Om det sen visar sig att jag agerat fel,då får jag stå för det, svårare än så är det ju inte.
Nog om det.
Kvällen har jag och Haylie spenderat genom att åka hiss, upp och ner, hela tiden. Nere i entrén hittade hon också en rullstol som hon självklart va tvungen att teståka så det har vi också gjort. Till kvällsfikat kom reaktionen på att hon inte fick riktig mat och hon sm’llde i sig två stora mackor och stort glas mjölk. Nu ligger hon där och snarkar som om det inte fanns en morgondag.
Nu ska jag bara ta det lugnt, en kopp kaffe och kanske skriva lite på ett annat projekt, känns som om jag kommer behöva energi i morgon.