Mycket dumt

Här kommer ett sånt där deppigt inlägg.

De senaste dagarna har det legat en konstig känsla luften. Jag har inte kunnat sätta fingret på ett och kan väl egentligen inte göra det nu heller. En sak är dock solklar och det är att jag har en gryende känsla att jag håller på att falla in i något riktigt dumt.

För att man ska kunna förstå det här så krävs nog lite bakgrundsinfo. Jag har ett förflutet som kriminell och som missbrukare. Under större delen av tonåren missbrukade jag alkohol och narkotika, till det följde givetvis kriminalitet. När jag 1999 hamnade på behandlingshem så fanns det en förhoppning att man ska skulle komma till bukt med mina problem, men så blev det inte. Istället fortsatte jag på samma spår i ytterligare tre år. 2002 var det första året som jag med stolthet kunde kalla mig själv nykter med gott samvete. Dessvärre krävdes det att min kusin Vesa skulle gå bort till följd av sitt missbruk för att jag skulle fatta att jag skulle dö härnäst innan om jag inte lyckades ta mig ur allt. 2001 var sista året som aktiv och sedan dess har jag inte rört ett enda narkotiskt preparat i syfte att missbruka.

Så varför berättar jag det här?

Jag vet inte. Förmodligen i syfte att få någon, en enda människa, att säga att jag kan kan ta mig ur de här negativa tankarna och att jag inte ens behöver fundera på att ta till något för att döva smärta, besvikelse eller ångest.

Det är över tio år sen jag levde det där livet, men varenda dag påminner mig om hur jävla illa den tiden var och hur jävla svårt det varit att ta sig tillbaka. Ändå kan jag trots det sitta här här och glamorisera över den tiden och någonstans inbilla mig att jag skulle må bättre av att leva så där, eller så vill jag straffa mig själv. Oavsett, måste få ur det där ur tankarna och fokusera på det som är viktigt, och det måste jag göra nu.