Jag sitter här och väntar på att ta Haylies nästsista blodsocker, och varför inte få ut lite känslor som bubblar i mig. Hennes blodsocker ska ju tas varannan timme, dygnet runt, tills vi fått allt i balans och ska man lyssna på läkare och Försäkringskassan så låter som om att det här är något som kan komma att hålla på rätt länge eftersom hin är så liten.
Hur som helst, har haft lite tid för mig själv här på kvällskvisten och funderat en hel del på saker och ting. Jag har kommit till insikten att rätt mycket har förändrats sen Haylie blev sjuk, inte bara när det gäller hennes sjukdom utan andra delar också. Min relation med Camilla har självklart blivit lidande, det finns inte riktigt den tiden för varandra som kanske skulle vilja ha och det finns stunder när jag känner att det vi har är ett skal och det som finns inuti är den relationen man har till sina vänner, och det är kanske inte illa heller men någonstans vill man ju ha ömhet och emotionell kärlek av den man älskar. Det är dock viktigt att poängtera att det här handlar om att ge och ta, jag har inte varit mer ambitiös än henne på att försöka hålla vår låga vid liv den senaste tiden, men det är trots allt något jag måste göra för jag vägrar se tillbaka på den här tiden som en tid av bitterhet och sen lägga skulden för vårat förhållandes misslyckande på Haylies sjukdom.
Jag har också funderat mycket på Haylie, så klart. ag vet inte vad som definierar en bra pappa men jag vill någonstans tro att jag inte är helt värdelös när det kommer till den biten, det skulle innebära att jag är värdelös på kärlek för det är liksom det enda jag försöker ge mina barn. Däremot kan jag med lätthet konstatera att allt med Haylies sjukdom inte varit negativt. Jag kan exempelvis se tillbaka på vår sjukhusvistelse och inse att att allt inte var åt väggarna då, även om efterspelet gett en del kass smak i gommen. Jag och Haylie har npg haft en typisk relation som man lätt får med sin dotter som pappa, jag inbillar mig att många pappor växer sig närmare sin döttrar när de blir äldre och att den starka relationen mellan dotter och förälder primärt sköts av mamman när de är små. Det är inte rätt på något sätt men det är nog ganska nära verkligheten.
Min relation med Haylie fick en rejäl skjuts på sjukhuset. Vi hade bara varandra där och hon tydde sig till mig för värme och trygghet, och det är nog en av de största ögonblicken i mitt liv. Nu på hemmaplan så har det fortsatt, åtminstone ur mitt perspektiv. Hur det egentligen är får man väl fråga Camilla men min känsla är att hon känner sig trygg hos mig och saknar mig när jag inte är här, och med det sagt så känns det väl som att jag och Camilla måste få ordning på vår relation, kan aldrig tänka mig att leva med mina döttrar och min som på distans, bara tanken på det gör mig lite illamående.
Mycket babbel nu, men det jag ville säga var egentligen att allt med Haylies sjukdom, eller effekterna av hennes sjukdom, inte har varit värdelösa. Jag känner att jag känner mina döttrar bättre än jag gjorde tidigare, jag förstår de bättre nu och jag förstår också deras agerande på ett sätt som jag inte gjorde förut. Jag minns att jag kände på samma sätt för Minna när Camilla var på semester med Ella förra våren, då kändes det som om vi kom varandra närmare.
Och på tal om något helt annat.
Jag gick och hälsade på mina föräldrar ikväll när jag och Camilla hade bråkat lite, bara för att slippa höra bråk. Efter en timme längtade jag hem för så mycket som mina föräldrar gnabbade och allt gav mig huvudvärk, och dessutom om banala saker so vad som går på TV.