Vi växte upp på samma gata men växte i från varandra utan att prata. Samma gener, i från samma träd, från olika öden men samma värld. Vi hamnade på varsin sida av lagens långa arm, allting skenade med publik men ingen slog larm.
Nu är du lärare och lever livet vi skulle ha. Jag är samhällets avsky och kämpar varje dag. Jag är inte bitter, jag bara gläds åt dina lycka, jag ser din mammas tårar och kommer aldrig hyckla. 15 år har snart gått sen vi sist talade, men jag har aldrig glömt hotellet i Schweiz, när det haglade. Även om du inte tänker på mig längre så finns du i mitt hjärta, men glädjen av dig har förbytts till förlorad ömhet omgiven av smärta.