Idag har jag haft en stressig dag, vilket för normalfuntade förmodligen är en normal dag. Mitt problem har inte varit att jag haft särskilt mycket att göra utan att allt skett i ett stressat tempo utom min kontroll. Allt började i morse när vi skulle åka till stan och handla på Coop, och sen har det varit den ena paniken efter den andra, och jag pallar inte det.
Väl inne på Coop så glömde jag mycket och då hade jag ändå en lista med mig, gör om den om du kan. Sen fortsatte det när jag kom hem med Wille, likadant när jag skulle laga mat. Det är ju lite underhållande att jag inte bara valde att laga något enkelt och snabbt till middag utan istället bestämde jag mig för för att göra lasagne, som kräver sin tid.
Trots att det var stress, och trots att det inte alls blev som jag hade hoppats så blev lyckat. Innan vi åt skrev jag en tweet om att jag skulle köpa en triss om någon i familjen vågade äta den här lasagnen, så säker var jag på att ingen skulle gilla den, men till min stora förvåning hade jag fel.
Alla fyra barnen åt och William blev förbannad när han inte fick mer än en portion, Haylie likaså. Den sistnämnda gav dock inte upp och lyckades smussla till sig en tallrik till på egen hand. Till och med Camilla åt, då vet man att man lyckats. Den ena formen gick av bara farten och den andra formen började de äta också, och Camilla ville ha det till lunch i morgon dessutom.
Med nyvunnet självförtroende efter middagen så slängde jag ihop en äppelpaj av bara farten. Det var första gången jag gjorde en äppelpaj och den blev helt okej den också.
Jag är inte mycket för sötsaker eller desserter men till och med jag var tvungen att smaka på den här lilla skapelsen. Doften av varm äppelpaj tillsammans med doften av kanel är väldigt upplivande på något sätt. Sen är dt ju så att man pallar en liten bit, äter man mer så blir man sjuk för att det är så sött. Och nej, man blir inte sötare bara för att man äter sötsaker.