Camilla ringde precis från dagis och berättade att Haylie helt utan förvarning hade sjunkit i sitt blodsocker och i stort sett fallit i medvetslöshet så att man fick tillkalla ambulans. De hade gett henne honung och hon sakteliga kommit tillbaka och ambulansen hade valt att stanna tills hon var i något sånär tillstånd innan de åkte igen. Nu satt hon och åt lite fil och flingor men var väldigt trött.
Alltså, jag hatar det här. Jag hatar den här jävla sjukdomen och jag hatar det har drabbat min dotter. Det är en sak om en vuxen drabbas av diabetes, många gånger till följd av ens egen livstil, men när en 2-årig liten tjej drabbas så hatar jag det bara, detsamma gäller ju barnsjukdomar överhuvudtaget. Jag var med henne på sjukhuset i stort sett varje dag i över två veckor och fick se henne gå från en tunn och nästan slutkörd tjej till att bli en glad och ”uppäten” tjej. Den senaste tiden har hon gått fram så jädra mycket på flera plan. Allt har fungerat bättre på dagis, maten här hemma och på dagis har varit klanderfritt och framför allt har hon sett bra ut i sitt blodsocker, dag som natt.
Dagens händelse kom som en blixt från klar himmel, senast i morse såg jag henne lika glad och sprallig som vanligt efter frukosten, och sen hände detta. Det är ju just det här som är så förargligt att det kan gå så snabbt utan att man ser några som helst symptom innan det bara smäller till. Nu så gick allt bra tack vare att Camilla var på plats och visste hur man ska agera. Jag hoppas innerligt att dagispersonalen fick sig en tankeställare nu, hittills har det inte direkt visat intresse för att lära sig det som krävs av dem för att ta hand om Haylie.
Nej, nu måste jag ta en kopp java och en synd. Helt sjukt uppe i varv.