Och där var TV-kvällen slut, och det blev som vanligt kan man säga. Vi inledde TV-kvällen tillsammans i soffan, men ungefär en halvtimme in på ”Helt sjukt” så hamnade Camilla framför datorn och jag blev sittande själv resten av kvällen. Det där lät som en portion av självömkan, men det var det verkligen inte, men just ikväll hade det varit trevligt med lite trevlig samvaro.
Ja, jag vet att det låter töntigt, and what not, men jag kommer sakna Camilla på fredag när hon ska på Loppis event. Vi har ju snart levt tillsammans i sex år och under perioden så har vi kanske varit i från varandra fem dagar sammanlagt. Inte alls så att vi spenderat varenda sekund tillsammans men poängen har varit att det är så otroligt skönt att bara få somna bredvid henne varje natt och vakna bredvid henne varje morgon.
Undrar om det här gör mig till en galen sambo?
Hur som helst, David Helenius nya program var riktigt intressant. Ikväll handlade det om olika typer av stress och vad som i själva verket orsakar stress. Jag visste exempelvis inte att magsår inte uppkom till följd av stress, fantastiskt att man som snart 31-åring fortfarande får lära sig nya saker om åkommor man haft i flera år.
Jag har olika erfarenheter av stress. Som 23-åring gick jag rejält in i väggen och hamnade på sjukhus i nära fyra månader under utredning när jag helt enkelt tappade minnet i fyra veckor. Efter fyra veckors utredning kom man fram till att de rörde sig om något som kallas för dissociativt beteende som hade utlösts av negativ stress. Jag hade kort och gott en period där jag jobbade kopiöst mycket, nära 400 timmar i månaden under ett halvår, och till slut small det till och jag fixade inte att hantera det negativa som uppkom av detta, och kopplade helt enkelt min egen personlighet för att orka hantera läget.
Det var då och nu är situationen något helt annat. Idag så har jag stress i mitt liv hela tiden och jag mår bra av det. Det hjälper mg att prestera i alla situationer som jag ger mig in i, men samtidigt är jag ytterst medveten om att jag ibland dansar lite väl mycket på den berömda linjen mellan fokusering och dårskap.