Jag sitter här med gråten i halsen. Jag har suttit och läst om Ivan Turina, fotbollsmålvakten som utan förvarning helt plötsligt dog i sömnen och lämnade efter sig fru, sina tvillingdöttrar och dessutom väntade familjen tillökning. Sportintresserad som jag är så landar det här ganska nära hjärtat och när man en läser om hans liv som familjefar och att de väntade tillökning så hamnar det oerhört nära, och det blir genast smärtsamt. Och då då är jag ändå någon som står vid sidan, långt åt sidan.
Natten till lördag så mördades en man bara ett par hundra meter i från vårt hus. Han hade misshandlats till döds av två andra män. Av vad man kunnat läsa sig till så handlar det om någon typ av kriminell uppgörelse, men oavsett vad det handlade om så är det ytterst smärtsamt. Människor som bokstavligen slår ihjäl en annan människa, det är så bedrövligt så jag knappt finner ord. Vad kan vara så viktigt att det är värt att ta en annan människas liv.
Med allt som hänt de senaste dagarna och den senaste tidens emotionella berg – och dalbana så är det lätt att inse hur lite det krävs för att det ska barka helt åt helvete och hur jävla viktigt det är att ta till vara på allt man har i sitt liv, och givetvis placera barnen i främsta rummet hela tiden.