Jag vet inte ens var jag ska börja egentligen men någonstans är väl läget som så här: Midsommarafton, dagen som skriker familj och glädje, då sitter jag hemma ensam i vårt hus samtidigt som resten av familjen sitter i Mantorp hos svärmor och firar midsommar. Det kan låta som självömkan och till viss del är det kanske också det, men egentligen handlar allt om några riktigt olyckliga minuter när allt bara barkade åt helvete.
I morse när jag klev upp så var allt frid och fröjd. Jag bad Camilla sätta min telefon på laddning medans jag gick och duschade, inget mer med det. Jag kom ner och telefonen låg bredvid laddaren men sladden låg på golvet och telefonen var stendöd vilket indikerade att sladden aldrig varit inkopplad. Jag sa till Camilla allt man måste koppla in sladden för att den här laddningsprocessen skulle fungera varpå hon började ljuga om att hon minsann hade stoppat i sladden trots att den liksom var helt omöjligt. Sen följde mycket skrik, mycket anklagelser och en del kastade saker.
Resultatet: En trasig telefon och jag ensam på midsommarafton.
Nu ska jag använda den här tiden till att fundera på vad jag egentligen vill. På sistone har det varit mycket bråk, mycket känslor, mycket tankar och jag måste på något sätt komma fram till om allt detta eror på att jag inte trivs i mitt eget liv. Barnen är det allra viktigaste i sammanhanget, oavsett om jag och Camilla separerar eller fortsätter leva tillsammans så kommer dem alltid komma först, och det törs jag lova att Camilla också skulle säga.
Ikväll blir det ng ett par kalla och grillning på egen hand, och givetvis en massa bloggande skulle jag tro, mycket som måste ut känner jag.