Klockan är 03:23.
Jag borde ligga och susa för länge sen och jag var faktiskt i säng för typ tre timmar sen blev jag akut hungrig. Jag gjorde mig själv en macka och satte mig med en kaffekopp vid datorn och flummade iväg. Nu sitter jag och lyssna till Musikhjälpen som spelar bästa Laleh. Då är det svårt att gå till sängs men det är inte hela sanningen, jag passade på skriva lite texter också för att det är så skönt att bara låta det flöda.
På samma sätt som det här med bloggen är en offentlig dagbok så blir mina texter också det, en nödvändig ventil i en ganska ansträngande vardag. Det är inte alls samma sak som att det är ett jobbigt liv eller liv jag inte önskar men ibland är det lite för många utmaningar i vardagen som får en att ifrågasätta vad meningen med det hela är. Jag menar, att leta mening i allt som händer i världen är helt jävla fruktlöst men på något sätt så vill man ju hitta mening i det som händer i ens eget liv.
Jag tänker ofta på min dotter Haylie som är tre år när jag tänker på högst existentiella frågor. Hon fick diabetes när hon var två år och har de senaste året spenderat mer tid på sjukhus än vad hon gjort någon annanstans. Förut så var hon rädd för sjukhuset och läkarna och nu rycker hon på axlarna åt det medans vi föräldrar istället känner en massa ångest för att åka dit. Hon frågar när tåget går dit, och vi tänker när går tåget hem. Det är som om hon accepterat att det är så här nu och då gör vi det bästa av det, okej om hon hade varit femton år och levt med det hela livet men en treåring ska inte behöva ha den beslutsamheten i sig. Hon ska inte vara så stark, vi ska vara hennes styrka men istället är hon vår styrka. Det är helt sjukt.
Jag känner ingen, vuxen eller barn, som är mer beslutsam i det hon gör eller vill göra, ingen som är så bekväm i sig själv som Haylie. Sen ser man ju att det smittar av sig på både de äldre och de yngre, kanske svårt att säga att hon redan hunnit påverka Livia som är sex veckor men dock på William som är två år. Nu ska man ju absolut inte tänka i dessa banor men om jag skulle dö i morgon eller försvinna av någon anledning så är det henne som jag är minst orolig för. Vi ska vara hennes skydd när det blåser, men i mitt fall är hon mitt skydd när det blåser.
Jag vill unna henne lite glädje och den här julen så ska försöka att ge henne allt jag kan för hennes år har varit en riktigt magstark upplevelse. Sen har det naturligtvis varit tufft för hennes syskon, framför de två äldsta att se sin lillasyster ligga inlagd på sjukhus eller se henne nästan bli medvetslös. Så den här julen kommer allt fokus ligga på barnen, ännu mer än tidigare. Jag skiter i alla traditioner som jag har med mig, nu ska barnen få skapa sina egna men sen ska jag inte sticka under stolen med att jag blir väldigt glad när de nämner mina finska traditioner som något viktigt.
Puh! Skönt att få lätta hjärtat lite, tillbaka till sömnen nu då. 03:47
Kul att du hittade min blogg. Jag har kollat runt lite och det finns inte så himla mycket fylliga pappabloggar. Din är nog den första jag ska göra ett försök att följa. Jag har egentligen inte tid att blogga, men jag tycker att det är så himla kul.
/nicke