Så då är man hemkommen från hockeyn och min lilla pappatid. Jag såg fram emot en trevlig eftermiddag med hockeyvänner, kanske en och annan god kopp kaffe men det blev inte alls som jag hade tänkt och hoppats. Istället satt jag och frös med min kopp kaffe och bara längtade hem till familjen. Ganska omgående insåg jag att det här måste vara slutet på en era som pågått de 10-15 senaste åren för det är ungefär så länge som jag följt hockey väldigt intensivt och bitvis jobbat med det också.
På något sätt hade jag hoppats att det skulle kännas så här idag. Det var på något sätt ett test för mig, skulle känna att det var lika roligt som det brukade vara och skulle jag längta tillbaka. Istället fick jag på något sätt ett uppvaknande och en verklighetsuppfattning om hur pass färdig jag var med hockeyn. Visst, finns otroligt många vassa och charmiga människor som jag lärt känna genom hockeyn men de senaste veckorna på hemmaplan med familjen har gett mig en annan insikt om vad som är viktigt.
Jag kan helt ärligt säga att de sex senaste månaderna har varit intensiva och jag kan nästan utan något darr på rösten säga att jag varit den sämsta av pappor. Inte för att jag varit en dålig pappa när jag varit med mina barn, men den tiden som de fått klara sig med en förälder har påvisat hur kass en pappa som inte är närvarande är. Tack och lov så har jag lärt mig något av det och kan fokusera på att vara den bästa pappan som jag kan vara i resten av mitt liv, och det är en ynnest att komma på det innan det är försent.
Med det sagt, fick ett raseriutbrott på barnen så fort jag klev innanför dörren. Jag kunde höra deras skrik 0ch tjafs långt innan jag var i närheten av huset. C hade dessutom skickat meddelande om att de två äldsta skulle bli utan lördagsgodis eftersom de varit skitungar hela dagen när jag varit borta. Det här är inte första gången det händer. Det har varit så hela tiden när jag varit borta med hockeyn men då har jag haft så dåligt samvete över att jag varit borta så mycket och låtit det passera. Nu däremot så kände jag att jag var tvungen att markera mot alla de fyra äldsta barnen att det här inte okej och de fick ta del av min lungkapcitet rejält. Sen var det rätt behagligt, jag fick laga mat i fred och vid matbordet var tyst som i graven, så otroligt skönt.
”Förändra det du kan idag, för i morgon kan det vara försent”
Laxpajen som aldrig blev av
Jag hade tänkt ut, i mitt lilla huvud, att jag skulle göra en laxpaj – eller pirog ikväll till TV-tittandet. Jag hade det hela klart framför mig eftersom det blev så bra sist jag gjorde det. Jag hade tänkt på det här med deg, hade tänkt på att ta ut laxen från frysen och tina den och jag hade tänkt på det här med fyllningen, eller det var precis det jag inte hade gjort. Jag hade inte tänkt på det här med fyllningen så nu vette katten vad jag ska göra. Här sitter jag med en tinad laxsida och alla ingredienser till degen men kan inte göra en laxpaj. Skulle i och för sig kunna göra en laxpirog med saftig lax inuti bara. Vi får helt enkelt se hur det slutar.