Igår kom Ella utspringande från sitt rum i panik. Både jag och Camilla trodde hon hade brutit ett ben som hon skrek men efter att hon lugnat sig lite kunde vi förstå så mycket som att hon jonglerat med ett mynt som hon sen hade svalt. Vi har varit ganska förskonande från den här typen av händelser trots att vi har fem ungar som alla är lite glada i att göra saker som de inte riktigt borde.
Camilla fick lite panik men jag hade på känn att det här skulle hända förr eller senare, och när vi Minna ”råkade” peta upp en liten stick i näsan för två år sen så kom jag över en artikel från 1177 om just svalda mynt så jag var rätt lugn. Det där myntet lär komma ut genom ”utgången” under veckan, men jag tyckte att det var på sin plats att Ella skulle fundera lite kring det här med att saker man gör har konsekvenser så jag brydde mig inte riktigt om att förklara allt för henne just då. Idag när vi var ute på promenad så passade jag på att berätta det på en nivå som passade henne och givetvis blev det historien om Emil i Lönnerberga som svalde ett mynt, och det kom hon ihåg och blev genast lugnare.
När hon skulle sova ikväll så sprang hon mot mig och hoppade upp för att ge mig en puss och en kram, tror det var lite lättnad i det omfamnandet. Jag kan tycka att hon är så pass gammal att hon måste börja fundera lite kring det här med konsekvenser. Det är givetvis inte så att hon gör dumma grejer på löpande band men hon på sistone har det varit lite väl många sattyg, hon är sex år jag tycker det är en bra ålder att börja tänka lite mer.
Sen tror jag ju inte en sekund på att hon lekte med myntet i handen och helt plötsligt svalde myntet, snarare så att hon hade den i munnen och råkade svälja den. Vart hon hittade myntet är också en gåta men å andra sidan har hon ju haft en tendens att plocka på sig saker, gömma de och sen ta fram de när hon ska sova. Vi har hittat allt möjligt under hennes säng.
Well well, another lesson learned.