Klockan är 00:08. Det börjar bli dags att krypa till sängs men innan det så hinner jag med ett sista blogginlägg.
Den här dagen har innehållit både toppar och dalar. Ju längre dagen lidit ju bättre har det varit och mycket beror givetvis på smärtan som avtagit mer och mer. Jag tror att jag börjar få kontroll över smärtan nu och det är skönt att kunna konstatera att jag kan göra det helt utan värktabletter. Jag ska dock understryka att jag hann blir riktigt rädd och anledningen till det var att jag hade ett par kartor med Citodon som jag fick av mamma för nästan ett år sen.
Jag har varit livrädd för att använda dessa eftersom jag i 11 år varit helt fri från allt vad värktabletter och narkotikaklassade preparat innebär men när den här senaste svängen av smärta kom så pallade jag inte mer och började vräka i mig tabeller. Jag var smärtfri men märkte också en beteendeförändring som inte var helt tillfredsställande. Så jag bestämde mig för att skita i tabletterna och försöka rida ut den här skiten ändå, och det gick. Det kanske låter helt bananas att man efter att ha varit ren i 11 år skulle kunna trilla dit på några tabletter som dessutom inte är särskilt berusande men det är ju också så varje bakslag börjar. Det är bara att acceptera att vissa människor har beroendebeteende och att jag tillhör dessa människor.
Jag tror inte att Camilla fattat hur illa det var och det var kanske lika bra det. Jag känner mig starkare nu, att jag klarade att ta beslutet själv utan någon hjälp. Jag är nervös för att ta panodil nu men så får det vara ett tag.
***
I morgon, eller idag, väntar besök hos Arbetsförmedlingen eftersom jag inte har heltidsjobb nu. Det känns som det är helt onödigt att gå dit för under mina 31 levnadsår så har jag inte en enda gång fått hjälp av AMS till jobb, däremot har de varit väldigt effektiva när det gäller att döda tid på skitsaker. Mitt problem enligt AMS är att jag inte attraktiv på arbetsmarknaden och anledningen är att jag har en yrkesutbildning (kock) som jag inte jobbat med sedan jag tog examen och att jag istället jobbat med något (journalist) som jag inte har någon examen för. Detta innebär att AMS anser att det är mitt fel att jag inte fått jobb genom deras tjänster, eller vad man ska kalla det. Det förklara å andra sidan inte hur jag lyckats få jobb genom andra kanaler men det är inte AMS så intresserade av att diskutera. Jag ska inte vara för negativ nu. Vi bor i en ny stad och kanske är det en helt fantastisk handläggare jag träffar i morgon bitti som kan hjälpa mig till det enda jag önskar nu – ett fast jobb.
***
Resten av dagen blir det barn för hela slanten. Vi testar ju en ny grej med barnen just nu för att alla ska få den uppmärksamhet som de behöver. I morgon ska jag till biblioteket med Minna där hon ska få göra vad hon vill, sen ska Camilla till biblioteket med Ella där hon ska få göra precis vad hon vill. Tanken är att vi ska kunna lägga allt fokus på ett barn och se till hon/han får den uppmärksamhet som hon behöver för att sedan inte behöva hitta på korkade grejer hemma för att få uppmärksamhet. Vi har testat en del andra grejer tidigare men jag tror på kvalité istället för kvantitet så vi får se hur detta slutar om några veckor när man kan utvärdera det här experimentet lite.
För är det något man snappat upp som småbarnsförälder de senaste sex åren så är det att man kan slänga alla experters böcker ut genom fönstret, man måste hitta sin egen väg för varje unikt barn. Det är givetvis kanon att få inspiration från en massa experter men när allt kommer till kritan så är det ändå så att varje litet barn är en egen individ och måste få ett individuell sätt att leva. Passformen för varje individ måste skapas av den egna individen.
Så, då fick jag det sagt och kryper ner i min säng och hoppas på under.