Idag har jag varit i Linköping med Haylie på diabetes kliniken för sedvanliga undersökningar och jag tänkte att jag skulle underlätta för sambon genom att ta med några av barnen så att Camilla skulle få något gjort, som typ städning. När jag åkte så fick åtminstone jag bilden av att hon skulle ta tag i det. Så när vi kom hem så ser det exakt lika skitigt ut som när vi åkte med den lilla skillnaden att hon blir sur att jag påpekar att hon faktiskt INTE har städat. När jag frågar om varför så säger hon att det inte fanns tid för det när reparationsgubben till torktumlaren dök upp. Trots det fann hon tid att göra pannkakor till William och en morotskaka.
Om jag är besviken?
Ja, det är jag verkligen. Jag tycker att det måste finnas någon jävla balans i det man gör här i livet. Det kan inte vara så att det bara är en person som sak ställa upp hela tiden och den andra ska få glida igenom vardagen, och dessutom vara den som får göra sina inköp och åka på resor som hon vill. Jag har inget emot att vara hemma och stå till sidan för att hon ska få göra det som hon vill, det som får henne att växa men då måste man ju kunna sätta motkrav också. Livet är inte en räkmacka för någon, och det gäller fan ALLA.
Ja, jag hänger kanske ut henne nu men jag känner att det fanimej är befogat idag. Jag tycker jag ställt upp villkorslöst länge nu utan att få ett skvatt tillbaka, förutom mindre pengar och betydligt mindre fritid.