Tillit. Det är något som man aldrig kan få tillbaka om man en gång gått miste om det. Man kan bli förlåten, accepterad och kanske till och med bli betrodd igen men sann tillit kan man aldrig få tillbaka. Det kommer alltid finnas en misstanke, eller känsla, av misstroende om man en gång visat att man som människa kan gå över den gränsen.
Jag har förbrukat tillit många gånger långt innan jag ens insåg innebörden av begreppet tillit. Tillit handlar också om trygghet och har man en gång förlorat den tryggheten så värderar man också tillit som något ytterst lite. Som förälder så är man givetvis väldigt mån om att ens barn ska kunna känna tillit och trygghet för en som förälder, allra helst om man själv förlorat densamma. Jag minns tydligt hur jag tappade min tillit till främst min mamma. Jag har inte litat på henne sen jag var ett barn, jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag någonsin litat på henne eller känt trygghet av henne. Jag minns däremot den enorma rädsla jag kände för henne, hon var helt oberäknelig och är det än idag. Jag var inte guds nästa barn heller men på något sätt tror jag att dessa två parametrar hör ihop på ett starkt sätt. Jag tror att om jag hade fått känna tillit och trygghet från min mamma så hade jag aldrig haft behovet att vara så utåtagerande som barn.
Är det hennes fel att jag blev så skadad och så missanpassad?
Nej, givetvis inte. Jag skulle aldrig lägga mina egna aktioner i en annans händer, aldrig.
Jag är livrädd. Jag är livrädd att mina barn kommer känna, eller känner, samma sak för mig, att de är rädda eller inte litar på mig. Det skulle vara det värsta för mig.
Nu måste jag sova, lita på det.