Jag har begått många misstag i mitt liv. Jag är den förste att erkänna det. Jag kom undan med mycket som barn och lärde mig aldrig konsekvenserna av vad misstag kan innebära. Det lärde jag mig emellertid omgående när jag blev äldre, inte genom mina föräldrar som det ska vara utan genom samhället. Jag har varit kriminell och begått gärningar som ingen vill ha på sitt samvete men hur illa jag än betett mig så har jag alltid tagit konsekvenserna för mitt handlande. Det är å andra sidan det enda som jag gjort också.
Jag har tänkt mycket på det där. På sistone. Ansvar och konsekvenser. Mitt liv är inte på något sätt en framgångssaga, tvärtom så är det en varning till andra om hur man inte ska leva sitt liv, ett testamente på vad som händer om man gör saker utan att tänka längre än näsan räcker. Skulle jag få göra om mitt liv så skulle jag kanske handlat annorlunda, så tänker jag, men jag tänker också att det är mina misstag som lett mig dit jag är idag. Hade mitt liv ha varit punkt och pricka på det sättet som jag kanske önskar så hade jag inte haft fem barn, inte levt med Camilla och det är ett scenario som jag inte hade velat uppleva. Det är klart att jag ångrar en massa men jag vet inte om jag ångrar utgången.
Nu är det jag som är förälder. Nu är det jag som ska visa mina barn att allt handlande i livet har konsekvenser, på gott och ont. Älskar mina barn mig för det?
Nej, verkligen inte. Däremot så vet jag helt säkert att när de är 18 år så kommer de förstå varför jag var så hård och kanske till och med förlåta mig för mina aningen opedagoiska men livsviktiga lektioner om att allt här i livet och att allt.
Mobilbloggat