Igår, den femte juli, kom jag hem efter två månader bakom lås och bom.
Ska jag skämmas för att jag suttit i fängelse?
Nej, det tycker jag inte. Däremot så ska jag skämmas för det som fick mig att till slut hamna där. Och det gör jag. Och det fortsätter jag göra resten av mitt liv. Det kommer vara en evig process att bryta mönster för att aldrig mer utsätta mina barn för att vara utan sin pappa. Jag kommer få anledning att utveckla detta framöver men det jag kan säga redan nu är att jag kan gå rakryggad i från detta med vetskapen att jag stod för det jag gjorde, jag betalade för min gärning samtidigt som en annan person lät mig ensam ta straffet för något denne hade stor del. Som sagt, kommer få återkomma i ämnet för det här är långt i från över.
Under min tid i fängelse att jag mycket kontakt med min sambo, förlåt, före detta sambo. Vi skrev många brev till varandra, ibland flera i veckan. Vi pratade i telefon, ibland flera gånger i veckan. Vi planerade för ett gemensamt liv tillsammans men mer än så blev det inte. Utan förvarning så valde hon veckan innan min frigivning att lämna mig, utan motivering, åtminstone en ärlig sådan. Det här är också något som jag kommer få anledning att återkomma till.
Just nu är läget som sådant att jag är ensamstående pappa till fem barn och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska lyckas lösa det där. Jag har ”vänner” som ringer och berättar allt möjligt som de menar att man min före detta sambo gjort under tiden jag var borta. Jag vet inte vad jag ska tro, eller om jag ens ska lyssna. Jag älskar henne djupt fortfarande och lär göra så länge än men det står solklart att vårt sju år långa förhållande som inkluderar med fyra biologiska barn och ett bonusbarn är över. Det smärtar, och det lär det göra länge än.
Jag har ingen anledning att smutskasta min före detta livspartner, tvärtom så bör hon hyllas för att hon är den personen hon är, för att hon är den fantastiska mamma som hon är och framför allt för allt hon gjort för mig och barnen. Alltid villkorslös kärlek och för det är jag henne evigt tacksam. Det jag däremot inte fattar är varför det ska vara så jävla svårt att tala sanning?
Jag menar, för eller senare kommer alltid sanningen fram och det blir aldrig bättre av att få veta att man blivit bedragen bara för att man adderat till smärtan.
Jag visste att mitt liv skulle förändras när jag muckade från kåken, det hade jag bestämt mig för och det jobbade jag intensivt med under min tid bakom lås och bom. Bland annat genom ett behandlingsprogram men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli på det här sättet. För mig finns bara barnen nu och det kommer att vara så länge framöver. Jag har lagt alla andra ambitioner åt sidan, men det hade jag gjort även om mitt förhållande inte hade spruckit.
Idag, den sjätte juli, vet jag att jag bara kan lita på mig själv. Ingen annan kommer någonsin att finnas där för mig så pass mycket att jag kan anförtro denne med mitt förtroende. Det är inte samma sak som att jag kommer sluta mig som en mussla, tvärtom kommer jag vara vidöppen, men jag kommer hela tiden ha garden i högsta hugg. Ingen ska någonsin kunna sätta sig på mig, eller på mina barn, det kan jag lova.
Nu är det dags att sova. I morgon bitti väntar en nystart på mitt liv, vare sig jag vill eller inte. Den här dagen har ägnats åt att deppa, men det får också vara den sista dagen. Ledsen får man vara, och det kommer jag också vara, men det får ALDRIG gå ut över barnen.