Jag vet inte vad har hänt med mig idag.
Hela gårdagskvällen och natten för den delen satt jag och pratade med min före detta sambo som kom till oss för att sova. Jag satt och försökte övertyga henne om att det var värt att ge allt en chans till och hon ville givetvis inte det alls. Sent på natten somnade vi båda bredvid varandra av ren utmattning, av tårar och av hopplösa övertalningsförsök. På morgonen vaknade jag och försökte prata med henne men det var helt lönlöst och till slut brast jag ut i tårar och fick en fruktansvärd ångest. Där och då kände jag bara att det här livet är över och jag hade ren panik över att jag nu skulle få hela ansvaret över barnen, åtminstone i överskådlig tid eftersom mitt ”X” helt enkelt är så mentalt utmattad att hon inte har styrkan att ta det ansvaret, vilket jag förstår och respekterar.
Efter mitt lilla utbrott (eller inbrott, om man kan säga så) så bad jag henne att ta barnen över förmiddagen så jag kunde åka in till Linköping för att handla en barnvagn till min minsta tjej, Livia, och det gick hon med på. Redan en halvtimme innan jag skulle åka så började jag känna mig väldigt positiv, jag började andas för första gången sedan uppbrottet stod klart. Väl på tåget träffade jag en bekant som jag berättade vad som hänt för och fick en massa positiv feedback. Ju närmare Linköping jag kom ju mindre tänkte jag på alla problem som oroat mig för och när jag klev av pendeltåget så hade jag inte en tanke på något annat än mig själv – och det var otroligt skönt.
Under dagen träffade jag en kompis som definitivt fick mig att må bättre. Tillsammans åkte vi och shoppade barnvagnen, köpte rakapparat på Mediamarkt, lite TV-spel på Gamestop, köpte två par skor till mig själv på Stadium Outlet och slutligen en fika på Linds Konditori mitt i stan. Helt plötsligt hade det gått fem timmar från att jag lämnade Tranås.
På tåget träffade jag en tjejkompis från Linköping tillsammans med hennes ett-årige son Max. Vi började snacka rent generellt om livet och till slut frågade hon om hur det var med mitt förhållande. Jag var tvungen att tänka efter en sekund innan jag svarade och jag märkte helt plötsligt att det inte alls kändes jobbiga att tala om det här längre, istället kändes det nästan skönt att få säga att det var över och att vi båda faktiskt ville samma sak. Jag trodde först inte alls på det jag själv sa men när hon klev av tåget med sin son så började jag tänka lite mer kring det jag sagt och helt plötsligt kändes det helt naturligt. Allt som mitt ”X” hade tutat i mig och som hade fått mig att bryta ihop fullständigt började helt plötsligt kännas väldigt rätt. Jag kände, precis som henne, att det här var precis rätt tid att gå skilda vägar.
Under eftermiddagen och kvällen så pulade jag med tvätt, mat, disk, städning, lade ungarna och gick till affären och handlade en massa saker som jag annars inte handlar. Jag köpte exempelvis en stor blomma till köket, bara för min egen skull. Det mest konstiga var att jag dissade ett samtal från väninnan från tåget för jag hade fastnat vid glödlamporna, det var första gången jag tog mig tid för mig själv i affären.
Tanken var att mitt ”X” skulle stanna här tills hon hade klart med lägenhet och under dagen så verkade allt gå som planerat. Hon gick och köpte skor till sig själv, gick och handlade något gott åt sig själv när hon testkörde sina nya skor (till saken hör att hon häromdagen gick en mil i sina sneekers och fick stora blåsor). Jag fortsatte ju pula med mitt och tog inte så stor notis över att hon kom och gick men på något sätt verkade jag lyckas göra henne upprörd så till slut beslutade hon sig för att ringa sin mamma och åka dit för att sova. Jag har ju helt tiden sagt att jag kommer hjälpa henne med allt jag kan och för mig var det inget problem att hon bodde här, det var ju skönt nu när vi båda kände samma sak och bara snackade och skrattade som vänner. Men hon verkade tycka att det var ett problem och jag hade heller inga problem med att hon åkte härifrån, och om hon åkte till sin mamma eller någon annanstans kvittade för mig.
Jag trodde kanske att det skulle bli en emotionell effekt av att hon stack men jag kände inget alls, det var som om någon varit här på kaffe och sen skulle gå hem, om ens det. Helt plötsligt känner jag mig fri och kan göra precis som jag vill, ta mig tid med barnen och hitta på saker som jag själv tycker är intressant, jag behöver inte ta hänsyn till henne längre. Jag vet att man inte kan komma över ett sju år långt förhållande på en förmiddag men det känns som om jag gjort det. Jag tycker fortfarande om henne men inte på något romantiskt sätt utan istället som en vän och som mamma till mina barn.
I morgon lutar det åt att jag och barnen åker till Kolmårdens djurpark, dyrt som fan är det men det är det värt. På torsdag har vi läkarbesök i Linköping med Haylie och på lördag får jag besök av en gammal kollega och en nyfunnen vän.
Nu är det dags att köra en timmes funktionell träning. Livet är förbannat bra, åtminstone just nu. Framtidens känns ljus.