Så var vi där igen.
Här har det varit full rulle sedan sju i morse. Alla var på gott humör och allt gick av bara farten hela morgonen, alla var samarbetsvilliga, de lyssnade på allt man sa och det åt för en gångs skull en civiliserad frukost med minimalt kladdande. Efter frukosten åkte vi till Mjölby och lekparken i anknytning till stadsparken, jag hade stämt träff med en vän och hennes son för en lite playdate. Även det gick otroligt bra utan några värre incidenter. Jag fick möjlighet att prata av mig lite och det är väl exakt det jag behöver just nu men sen var hon tvungen att kila iväg till ett möte och kvar blev vi ensamma i parken.
Vi tog en runda på stan där jag shoppade loss rejält med kläder till mig själv och sen var det dags att hitta skor till William. Av tre butiker som säljer skor så fanns det endast ett par sandaler som passade honom. Givetvis var det dyraste exemplaret så det var ju bara att punga ut pengarna, enda fördelen var väl att det bilar på sandalerna så han svalde allt med hull och hår.
Sen gick vi och tog en fika vid Svartån, och det var väl någonstans där som min skalle fuckade ur – igen. Det här fiket som vi var på var det första stället som jag och mitt ”X” besökte när Ella var liten. Jag tänkte inte alls på det när vi gick dit men när vi satt där kom alla känslor tillbaka igen, jag mindes hur liten Ella var då, ungefär som Livia är nu. Vi var nykära och mådde riktigt bra tillsammans, jag tror till och med att vi väntade Minna då eller alldeles i anknytning till det. Hela vägen hem tappade jag fokus, så pass mycket att jag inte ens reagerade när en pundare kom och ställde sig bredvid Ella när vi väntade på tåget. Han försökte göra närmanden på henne men då var jaag tillräckligt närvarande för att putta bort honom.
Helt plötsligt är jag tillbaka på ruta ett – igen.
Jag vill inget heller än att hon kommer hem igen och att vi kan reda ut det som går att reda ut. Skillnaden den här gången är att jag vet att hon inte känner något för mig, åtminstone inga positiva känslor, och jag vet att hon har bestämt sig för ett liv utan mig. Jag kommer därför inte ens prata med henne, tack och lov så vet jag ju att hon inte läser det jag skriver så här kan jag ventilera fritt utan att hon får reda på det.
Kärlek är det bästa och starkaste som finns, dessvärre kan man inte bara stänga av den där pumpen när den ena parten vill gå vidare. Jag får nog finna mig i att det fortsätter så här. Hon kommer ju inte ändra sig, och mina känslor kan försvinna på en dag heller.