Lugnet har någorlunda lagt sig i vårt lilla hus med undantag för lilla Livia som håller låda värre än en rockkonsert. Jag sitter ensam på kammaren (ja, det är en kammare) och funderar lite över vad jag ska känna, tycka och tänka. Jag känner mig så vilsen under stora delar av dagen att jag har svårt att få de mest basala saker att fungera. Det kanske är normalt i upprivande situation som en separation men jag har separerat förr och det har inte varit i närheten av den här emotionella och psykiska terrorn som jag nu upplever inombords.
Allt kändes så jävla bra igår när vi satt och pratade, höll om varandra och skrattade om vart annat. Inte så att det kändes som att vi höll på att bli tillsammans igen utan snarare så att vi båda började förstå varandra i den här separationen. Efteråt så kände jag någon sorts lättnad över att vi kommit så här långt och att vi på något sätt höll av varandra. När jag vaknade vid sju-tiden så gick jag till henne som låg i soffan och sa att hon kunde gå och lägga sig i min säng så kunde jag ge barnen frukost så hon kunde få vila ut. Efter viss tvekan lunkade hon dit och sov till tiotiden.
Jag passade på att fortsätta min rensning av lägenheten på all onödig skit som vi dragit på oss under åren och när hon vaknade så kändes det precis som gårdagskvällen inte hade ägt rum över huvud taget. Jag stod visserligen fast vid det jag hade sagt att jag kommer stötta henne i vått och torrt när hon nu ska flytta, allt från pengar till rent praktiska saker, men när man pratade med henne så insåg man att allt det är som var bra igår kväll var som bortblåst. Innan hon kom hit igår så kändes det som om hin verkligen tänkt om rörande hur vi ska få det att fungera med barnen, hon messade att hon tyckte att hon uttryckt sig olämpligt dagen innan och att det enda hon brydde sig om var att få träffa barnen. Vad bra, tänkte jag, för nu har hon helt säkert tänkt ut en plan för hur hon vill att allt ska fungera med barnen men idag var allt det där som bortblåst.
Jag ser ju på henne att hon inte mår bra, att hon inte är den där tjejen som jag blev blixtförälskad i för snart sju år sen. Det innebär inte per automatik att jag kan slänga henne under bussen och hoppas på att saker och ting löser sig för henne. Vi är kanske inte tillsammans längre som ett par (och lär heller inte bli det i framtiden) men vi har spenderat sju (ibland) långa år tillsammans så konstigt vore det om jag bara struntade i henne. Jag har sagt att jag finns där för henne när hon än behöver det men jag kommer inte göra som jag gjort hittills och ligga på henne om att lösa sin egen skit med allt om barnen och bostad. Hon måste själv förstå att vill hon ha en meningsfull relation med barnen så ligger det på henne att lösa den biten.
Min farhåga hela tiden har varit att hon helt plötsligt dyker upp för att sedan bara försvinna. Förra gången var det helt överjävligt när hon stack. Både jag och barnen kunde inte sova eller fungera normalt flera dagar efteråt. Den här gången var jag inställd på samma sak men nu flera timmar efteråt så har barnen inte ens nämnt hennes namn, det är som om hon inte varit här alls. Inte ens lilla Livia har ropat efter mamma, pappa dyker däremot upp ganska frekvent. Jag vet inte vad man ska dra för växlar av det här, om man ens ska dra några växlar av den här reaktionen men det verkar väl kanske som att barnen anpassat sig till den här situationen nu och att de rutiner som jag satt in börjar fungera på riktigt allvar. Det är bara att medge att barn är mer anpassningsbara än vuxna när det kommer till relationer, åtminstone här och nu. I helgen fick jag också reda på att hennes föräldrar är måna om att vi inte blir tillsammans igen. Först blev jag självklart ledsen över det men sen insåg jag ganska snabbt att det är kanske det stödet som hon saknat under våra år tillsammans. Hon själv verkar inte vara superglad över att föräldrarna kommer med åsikter om det men jag försökte övertyga henne om att det var bra. Jag menar, nu har hon bestämt sig för att börja om ett nytt liv och ta det från en som gjort ur betydligt tuffare omständigheter – man behöver stöd.
I morgon ska jag träffa socialtjänsten för att prata om hur det här fungerar för oss. Jag vet inte riktigt vad jag säga men när vi pratade i veckan så fick jag indikation på att de tyckte att jag sköter det bra och att barnens trygghet förmodligen lås hos mig. Jag vill inte sälja ut deras mamma så det gäller att välja orden varsamt, däremot så kan jag inte sitta och ljuga om hur saker och ting ligger till. Jag tror ärligt talat att deras mamma inte är riktigt ”där” för att kunna dela vårdnaden just nu, det pågår en massa grejer i hennes liv som hon måste ta tag i.
Nu ska jag ta tag i att skruva ihop barnens cyklar och även deras skottkärra. Jag har dragit ut på det i en vecka för att jag är så jävla kass på allt byggandet och allt tekniskt, men nu måste det ske.