Igår var en riktigt jobbig dag men det var också en enormt viktig dag. Barnens mamma kom hit och vi började givetvis bråka direkt och mycket av de berodde på mig, jag tappade humöret och det var oförlåtligt. Hur som helst kom vår diskussion igång mer än förr och det kändes som om hon förstod mig för första gången sen uppbrottet, att hon kunde se det från min sida.
Efter ganska långt, högljudda och intensiva diskussioner så bestämde vi oss för att vi skulle det här en chans. Mycket berodde på mitt tjat om att man inte kan kasta bort chansen att bevara familjen utan vidare. Hon köpte det delvis och vi kom överens om ta det dag för dag. Hela kvällen var i mina ögon fantastisk, vi kunde för första gången prata som vi gjorde förr i tiden och vi kunde skratta ihop. Hon verkade också glad och aningen lättad. När hon gick och lade sig på kvällen så satt jag uppe en stund till och funderade lite kring vad som hänt, hur jag själv kände och hur jag såg på saker och ting. Jag kände visserligen glädje men den där kärleken som jag för henne fanns där men den var inte som jag mindes det.
Jag vaknade i morse strax efter 04:00 och bestämde mig för att duscha och sen ge mig ut på en promenad. Vid halv sex var jag ute och medans jag gick där och funderade så insåg jag att jag måste ta tag i det här, för vår skull. Efter att jag hade gått mina dryga sex kilometer så kände jag på en gång att hon inte mådde bra, och det berodde på mig även om hon aldrig skulle erkänna det. Jag tog upp hela den här situation och förklarade att det här inte kommer gå, hon såg lätt och glad ut. Vi satt och pratade en lång stundd och lyckades reda en del saker vi inte kunnat prata om tidigare, det kändes som ett värdigt slut på vår saga.
Misstolka mig inte, jag älskar den här kvinnan och kommer förmodligen göra det hela mitt liv. Jag inbillade mig att jag skulle kunna rädda vårt förhållande genom att ge allt en chans till. Det tog henne två veckor att få den chansen och en dag för mig att förstå att kärleken , den inte fanns där längre, inte den romantiska arten åtminstone. Hon gav mig och oss chansen att fortsätta leva tillsammans och det var allt jag ville ha, jag vill ha en chans för att se om allting var så dött som hon upplevde det. Jag skulle inte säga att det var dött men vår romantiska relation var det, är det.
Nu sitter jag i mitt rum, hon är fortfarande här. Jag känner mig lättad att jag fick se det jag sett nu. Jag vet nu att det hon upplevde var den sanna bilden, min bild var en förhoppning och en illusion. Jag är ytterst tacksam för allt hon gjort för oss som familj och för mig som människa och för det kommer jag alltid älska henne. Men nu är det dags, dags att lämna det som varit och blicka mot nya höjder. Jag kan med handen på hjärtat sig att jag blivit lämnad av en person som fortfarande älskar men som jag kommer lära mig att leva utan i romantiskt perspektiv. Hon har varit classy och förstående igenom hela den här processen, och för det är jag evigt tacksam. Jag är också tacksam för att vi hittat en bra och hållbar lösning när det gäller barnen.
Nu är det dags att vända blad som det brukar heta. Jag känner mig motiverad att börja om mitt liv, jag känner mig motiverad att fortsätta jobba med mig själv, fysiskt som mentalt och jag känner motiverad att bli den bästa pappa jag kan vara. Ett oväntat och annorlunda slut, men emellertid ett lyckligt slut.
Tack för allt, C.