Det har varit ganska rörigt den senaste tiden i och med uppbrottet från barnens mamma (som jag inte vet om jag får nämna med namn här, förmodligen inte, trots att hon inte läser den här bloggen). I flera omgångar har jag försökt få henne att förstå vad jag känner, vad jag vill och vad jag innerst inne hoppas på. Varje gång så har jag fått ett ”tack, men nej tack” från henne, kanske med rätta också, men den här veckan känns det som om vi kommit varandra närmare när det visade sig att vi båda tycks hysa samma känslor för varandra.
Man skulle kanske kunna inbilla sig att det skulle vara klappat och klart i och med det, men riktigt så enkelt fungerar ju inte livet, speciellt inte kärlekslivet. Så även om vi älskar varandra så är vi i dagsläget inte ett par, och jag är inte alls säker på att vi någonsin kommer bli det heller. För hennes del handlar det om att hon inte mår bra, enligt henne själv, och att hon i princip drabbas av panikångest av den här situationen, och efter det hon förklarat för mig vad hon menar så förstår jag vad hon menar och jag förstår att hon inte är redo att ta något beslut i det tillståndet. Anledningen till att jag förstår det nu är egentligen ett ”samtal” vi hade igår, då gick det upp för mig på riktigt vad som är fel, och därför sa jag också till henne idag innan åkte hem till sig att vi inte ska lova varandra något.
Varför säger jag något sånt till en person som jag älskar?
Jag gjorde det av flera anledningar. Dels beror det på att hon träffat andra under tiden som vi varit separerade, jag vet inte hur allvarligt det varit eller om de bara är vänner, och det angår ju inte mig heller. Om hon skulle lova mig att vi kommer fortsätta leva med mig och sen skulle få känslor för någon av dessa killar så blir det bara än mer komplicerat och eftersom hon är en empatisk person så skulle hon förmodligen må ännu sämre.
Jag tyckte heller inte att jag skulle lova henne något eftersom jag inte heller vet vart jag står när, eller om, hon känner att hon har kraften att komma tillbaka till oss. Jag har kämpat så hårt för att få tillbaka henne i en månad nu, jag har inte kunnat koncentrera mig på något annat och jag har inte kunnat sova för att jag mått så dåligt, och tårar ska vi inte ens prata om. Någonstans känner jag väl att jag gjort allt jag kan för att visa hur mycket hon betyder för mig, hur mycket jag vill leva med henne. Jag har hjälpt henne att separera från mig (?) och jag har hjälpt henne på tok för mycket med kontakten med socialtjänsten,, åtminstone för att vara ett ex.
Jag känner väl att jag inte har mer ork att slåss för det här, att all min energi har gått åt och att om det här inte hänt hittills så kanske jag måste acceptera att det är dags att ge upp nu. Det har inget med att mina känslor svalnat för henne, tvärtom så älskar jag henne nog mer idag än jag någonsin gjort. Det handlar istället om att jag först och främst har ett ansvar gentemot barnen att faktiskt vara en pappa, förälder, som de förtjänar och jag har inte energin att på dagen slåss som ett djur för att vara en bra pappa och sen på kvällen böna och be om att få värdigheten att leva mitt liv med henne. Hon har inte bett om att jag ska böna och be heller, ska tilläggas, tvärtom har hon väl bett mig att ge upp några gånger.
Jag skulle kanske inte säga att det här är helt avskrivet nu men det börjar närma sig den punkten. Precis som hon lärde sig att hon klarar av barnen och allt ansvar när jag satt inne så har väl jag börjat inse att även jag klarar det här, att jag inte är en helt värdelös pappa och att jag kan rodda det här själv. Nästa måndag börjar Minna, Haylie och William på dagis, då ska allt detta vara ur världen för ska jag orka att leva i det här tempot så får det inte finnas en massa tankar på annat håll. Om det sen innebär att jag faktiskt måste välja bort barnens mamma, ur ett känslomässigt perspektiv för mig själv, så är det så.
Jag har den senaste tiden kunnat börja skymta ett ljus i den här väldigt mörka tunneln, visserligen har den om stunder befläckats med ett visst mörker eftersom jag känt att mitt jagande efter hennes kärlek blivit mer och mer lönlös. Jag menar, att älska någon så mycket som jag älskar henne och aldrig få någon kärlek i gengäld, det skapar något i en människa till slut och det tror jag är styrka att gå vidare, och om det är hennes mål så har hon ju lyckats på sätt och vis.
Om det skulle visa sig att hon kan känna – och vara lycklig med någon annan så är det helt klart värt det, för som saker är just nu för henne så smärtar det mig att se att hon mår så dåligt. Hon, om någon, förtjänar att få vara lycklig med tanke på allt som hon fått uppleva i sitt liv med allt från idioter till vänner och helt jävla apatiska föräldrar som inte ens kunnat stötta henne när hon haft det tufft under uppväxten, och inte nu heller för den delen. Jag har sagt många gånger under den här separationen att hennes lycka är det viktigaste även om den inte är med mig, men det är nog inte förrän nu som jag verkligen kan känna det på riktigt.
Jag tror att det här är över för gott nu. Om jag känner henne rätt så handlar det här mer om att hon är en sådan varm och empatisk person att hon inte vill se mig lida, och det här blir då ett sätt att få mig att komma över henne. På något sätt tycker jag att det är en fin tanke från en fin människa som bara förtjänar det allra bästa i livet.
Det var skönt att få skriva av sig lite, det känns bättre redan.