I dag är det den 3 augusti och för exakt sju år sen så förlovade jag mig med Camilla. Jag vill minnas att jag friade till henne i hennes lägenhet och senare på kvällen käkade vi hos hennes mamma som då bodde i samma stadsdel som henne. Hon sa ja och jag var väl världens i särklass lyckligaste kille då. Det kan te sig som en ganska normal procedur om det inte vore för att vi faktiskt träffades för första gången fem dagar innan det här och att jag faktiskt inte hade någon ring att sätta på hennes finger.
Vi har väl aldrig brutit den förlovningen men man kan väl säga att det mesta flög ut genom fönstret när vi bröt för lite mer än en månad sen. Nu är vi tillsammans igen efter att ha varit åtskilda i över tre månader. Vi börjar sakteliga hitta tillbaka till våra roller men med en helt annan syn på livet, vårt förhållande och vad vi ska göra i framtiden. Tittar man tillbaka på det som varit så inser åtminstone jag att vi hade ett ganska infekterat förhållande som bara rullade på och som till slut behövde en rejäl paus för att kunna överleva. Nu har vi lagt alla kort på bordet och det har varit viktigt, inte minst för mig som bitvis gjorde riktigt dumma saker. Jag tror att allt kan bli riktigt bra på alla plan mellan oss, vi är inte där ännu. Vi känner fortfarande på varandra om man kan uttrycka sig så men jag har lärt mig en väldigt viktig läxa under den här tiden och det är att aldrig någonsin ta henne, hur hon mår eller vad hon känner för givet, det är alldeles för värdefullt för att det ska tillåtas att gamblas med.
Day by day är det som gäller. Men jag känner också att jag förr eller senare, helst förr, måste göra den här tjejen rättvisa när det gäller förlovningen. Jag vill gifta mig med henne och jag vill leva resten av mitt liv med henne, men vi får se vad som händer.