Jag har precis lagt kycklingen i ugnen tillsammans med klyftpotatis och då är det läge att sätta sig ner med en kopp kaffe och bara andas ut en aning. Förmiddagen spenderade jag genom att möblera om vårt sovrum och vardagsrummet, inte för att det var planerat eller behövdes utan för att jag bara kände för det. Passade också på att tvätta vår fönster i vardagsrummet, inte för att det märkets en kvart senare. Det är som att barnen kalkylerat och helt ohämmat kollar det jag städar och sen kvarten efter går till attack. Men det är som det är, just nu har jag ju inget annat än tid så nog kan jag tvätta de igen i morgon.
Jag passade också på att lösa det här med barnens barnomsorg. Alla uppgifter är nu inlämnade och nu väntar vi bara på ett besked. Isabella kommer förmodligen få börja i sin sexårs-verksamhet redan nästa vecka, när det gäller de tre övriga som ska in på förskola så kan det ju dröja ända till hösten, den som lever får se.
Annars så sugs alla upp i Camillas resa som går av stapeln i morgon. Inte för att någon vill bry sig egentligen men det är svårt att undgå när exakt allt som kommer ur hennes mun handlar om den här resan. Det skulle ju vara trevligt att prata om något annat än den där jävla resan som ingen annan i familjen har någon glädje utav – förutom henne. Även där, det är som det är. Själv har jag mina tankar på söndagen när William fyller två år. Alla ingredienser är inhandlade och det känns riktigt kul att denna gång kunna styra allt från presenter till tårta helt utan att någon lägger sig i, se där, jag hade visst glädje av hennes resa ändå.
Nä, nu pausen över. Dags att städa köket – igen – innan maten är redo att spisas.
Say it with words.