Nu har hon åkt. Hon kommer tillbaka redan i morgon kväll men det känns konstigt ändå. Vi har ju varit från varandra tidigare under vårt sju år långa förhållande men det är ytterst få gånger det hänt. Första gången var nog när jag åkte iväg på en cup med hockeylaget jag tränade, det var två nätter på hotell som blev de första på skilda platser. Andra gången var när Livia föddes, eftersom vi inte hade någon barnvakt så kunde jag inte vara med på förlossningen så Camilla fick göra det på egen hand, och givetvis sova över där.
Sen har vi ju varit från varandra väldigt många gånger på dagtid när man åkt tidigt på morgonen och återvänt när hon redan gått och lagt sig, helt utan problem, och man inte träffats förrän dagen därpå men på något sätt blir det annorlunda när man vet att hon ska sova på en annan plats. Helt sjukt.
Det finns stunder när jag inte klarar av hennes helt sjukt neurotiska sida, den blir helt överväldigande om gånger, men på något sätt så känns det som det är min soulmate och för det får man vara tacksam. Många famlar i ett helt liv efter den rätta att dela allt med eftersom många har en ganska sned bild av hur en sådan person ska vara. Jag har haft tur, jag hittade henne redan efter 25 år.
Nu ska jag försöka göra det bästa av den här situationen. Jag ska försöka göra allt det där med barnen som vi normalt inte gör eftersom Camilla kanske inte gillar det, handlar givetvis mest om maten. Men jag vet inte, vi får se vad som händer. Helgens stora event är ju att jag ska göra en tårta åt William. Camilla gör magiska tårtor, mina not so much. Men jag ska göra ett ärligt försök.
Nu är det dags att aktivera ungarna lite, får se vad vi hittar på.