31 december, 2012, årets sista dag och det är dags att summera det gångna året.
För egen del så är det gångna året ett av de absolut sämsta åren som jag kan minnas. Trenden har å andra sidan hållit i sig från 2006 och fram tills idag, men visserligen med en del fantastiska ögonblick.
3 september, 2012
Haylie hade varit sjuk i några dagar och var väldigt låg på alla sätt, allt från humör till energi. Efter en dag så började jag bli orolig då hon sov i stort sett en hel dag. Haylie hade precis börjat dagis och dagen innan hon blev sjuk så hade hon blivit biten på dagis. När vi ringde 1177 så trodde sköterskan där att det kunde ha ett samband med den incidenten, jag trodde definitivt inte det men vi rekommendationen att besöka vårdcentralen. Sagt och gjort, dagen efter fick vi tid hos VC och åkte dit. Det blev många rutinmässiga frågor och strax innan de skulle skicka hem oss med motiveringen att det antagligen var en vanlig influensa så valde läkaren att ta ett blodprov, rent rutinmässigt, och efter det gick allt väldigt fort.
Fem minuter efter att vi tagit blodprovet på Haylie så kallades vi in till läkaren igen, och det går aldrig så fort om det är goda resultat så jag började redan där mentalt förbereda mig på det allra värsta. Väl inne hos doktorn så var det allvarliga miner.
– Det finns inget enkelt sätt att säga det här men Haylie har diabetes, sa hon.
Camilla brast ut i tårar, fick panik och jag sa åt henne att gå ut till bilen och vänta. Läkaren frågade vilket sjukhus vi ville åka till och jag sa att Ö-vik var närmast. När något allvarlig händer så finns två lägen. Antingen så får man, som Camilla, panik och blir livrädd eller så reagerar man som jag gjorde, man går i katastrofläge och stänger av sina känslor och blir jävligt konkret. Jag satte mig ner med läkaren och diskuterade alternativen innan det blev avfärd mot sjukhuset. I bilen minns jag att jag såg Haylie somna innan jag själv gjorde detsamma, det var liksom läge att samla krafter för det som väntade.
Väl på sjukhuset så var det raka vägen upp på barnavdelningen. Vi bestämde att det var bäst att Camilla skulle stanna första natten så jag kunde åka hem med William till de andra tjejerna för att dagen efter byta av Camilla. Så blev det också och det slutade med att jag stannade nästan två veckor på sjukhus, Camilla mådde dåligt av att vara där på sjukhuset vilket jag hade all förståelse för. Den första tiden var hemsk på sjukhuset. Haylie åt ingenting och blev tunnare och tunnare för varje timme som gick kändes det som men efter några dagar började man kunna skymta en förändring. Hon fick mer energi av sitt dropp och med det kom också suget efter mat och framför allt vätska.
Dagarna på sjukhuset bestod i stort sett av att mäta hennes blodsocker, att ge henne insulin och lära sig hur hennes kropp fungerade. Samtidigt blev det också en betydligt tuffare och mer strikt historia när det gällde maten. Otaliga möten med dietisten för att återigen lära sig att räkna kolhydrater, som man gjorde när man gick i skolan. Jag skötte Haylies blodsocker och insulin mellan 7-01 varje dag, inte för att jag behövde utan för att jag ville lära mig och personalen verkade tacksamma för det.
Men dagarna på sjukhuset blev långa och emotionellt laddade och när sjkhuset för femte gången på fem dagar strulade med maten, beställde mat som Haylie uttryckligen inte fick äta och jag tvingades ner till sjukhuskiosken för att köpa korv med bröd åt henne för att hon inte skulle falla chock och kramp så känd jag att hit men inte längre. Jag sa rakt ut till läkaren att vi åker hem idag och hon sa att det var okej, hon förstod min ilska sa hon och sa att hon bara skulle ta några prover så kunde vi åka sen. Så jag började packa och när vi var på väg därifrån kom en annan sköterska in och frågade när vi skulle komma tillbaka. Jag blev häpen och sa att vi inte skulle komma tillbaka förrän vi blev kallade till läkaren, hon sprang i väg för att hämta läkaren som jag pratat med innan som nu helt plötsligt förbjöd oss att åka hem. Jag blev förbannad och sa att hon inte kunde lova oss att få åka hem och därmed göra Ahylie överlycklig för att sedan dra undan fötterna på oss och säga att vi var tvungna att stanna.
Hon frågade mig igen om vi skulle åka hem och jag sa att vi skulle det. Då gick hon ut och ringde socialen. I anmälan kunde jag flera månader senare läsa att jag inte förstod allvaret i Haylies situation trots att det var dem som hade misslyckats med att ge henne rätt mat, rätt stöd och lova saker de inte kunde hålla. Läkarens motivering var som sagt att jag inte förstod allvaret i hennes sjukdom, jag som legat på sjukhus med min dotter i nära två veckor och behandlat henne på egen hand under hela perioden utan att någon, en enda gång, sagt ett ljud om något. Hon menade att vi inte skulle kunna ta hand om henne hemma trots att vi skött behandlingen hela tiden.
Dagen efter blev vi utskrivna av överläkaren som tyckte tvärtemot den kvinnliga läkare som gjort anmälan. Han tyckte att värdena var bra att vi förstått vad hela går ut på och att vi skulle ha tät kontakt via telefon.
Fyra månader efter att vi blev utskrivna så tampas vi fortfarande med socialen, som från dag ett var klara med att det vi säger inte har någon betydelse utan att läkarens ord är dt som man lyssnar på. Vad vi utreds för står fortfarande oklart, det borde inte vara den ena läkarens utlåtande eftersom hennes överordnade ansåg att hennes utsaga var felaktig, men vi får väl se vad det lider.
På sjukhuset lyssnade jag mycket på musik och just den här låten gick varm i mina lurar.