Just nu är jag så där lycklig som bara varit vid få tillfällen i livet. Lika ledsen och otröstlig som jag var när det uppdagades att Haylie fått diabetes lika glad och lycklig är jag nu när man klart och tydliga kan se att behandlingen hon får verkligen fungerar.
När jag kom hit idag innan lunch efter dryga dygnet på hemmaplan så hade Haylie blodsocker på 14,7 som sedan blev 3,0 efter diverse insulin. Den typen av svaj har blivit en vana och jag var helt inställd på att det skulle fortsätta så. När det var dags att lunch så var jag mentalt förberedd på att hon skulle vägra, men något hände. Hon slängde i sig två portioner makaroner utan ett ord. En gång är ingen gång tänkte jag när hon sov sig igenom mellanmålet (efter konsultation med läkare och sjuksyster) så när det var dags för middag så var jag återigen beredd på att hon skulle vägra. Hon såg skeptisk ut när hon såg riset men gick med på att smaka och det hela slutade med att hon rensade tallriken – två gånger.
Nu började hoppet stiga men så kollade jag blodsockret strax efter maten och så var vi uppe på 10,8 igen. Strax innan kvällsfikat gav jag henne en 0,5 enhet insulin och det sjönk till 8,4 – trots att hon slängt i sig en hel macka med leverpastej, gurka och ost på. Nu ska nästa koll ske kl 21 och jag börjar bli hoppfull om att vi hittat rätt nivå på insulinet. Nu sover hon, utan vidare snarkningar.
Mellan all mat har vi också varit ute i två omgångar och rört på sig rejält genom att sparka boll.
Jag är lycklig, glad och förväntasfull för vad som väntar.
Hoppas det går bra lilltösen!
Älskade älskade unge ♥