William är en kille som gör lite som han vill.
Hade han varit 16 år och haft samma attityd som han har nu så hade man kallsvettats en aning, nu är han strax över året gammal och just nu är det bara underhållande. Vi har ju under en längre tid tampats med det ena och det andra rörande denna herre, nu verkar det emellertid som det värsta är över för den här gången, får vi hoppas.
Skämt å sido, man ser spännande drag i alla sina egna barn och en sak som varit gemensamt för alla våra barn är en enormt stark egen vilja, på både gott och ont. Det har aldrig spelat någon roll hur mycket vi försökt lära dem att gå, att cykla eller att lära sig nya saker. Det har inte varit förrän de fått chansen att testa sig fram på egen hand som den verkliga utvecklingen kommit.
Nu har vi försökt pusha Wille att börja gå i en månad men det har varit ett fåtal steg och sen ner på rumpan, gulligt men inte riktigt det man vill se. Så idag när jag och Camilla satt i köket och pratade så kom helt plötsligt en liten William vandrande igenom köket och sen försvann han i väg för att komma tillbaka halv minut senare, fortfarande staplande med sin enorma blöja och sina skakiga ben. Fantastiskt roligt att se, och hans vilja kommer jag aldrig att oroa mig för.