Jag satt och läste Camillas blogg alldeles nyss och hittade för en gångs skull ett inlägg som inte handlade om kläder. Istället var det något som verkligen grep tag i mig. Det handlade om de där förbannat äckliga och vidriga veckorna när Haylie insjuknade i diabetes. Jag kan fortfarande minnas den där jävla hopplösheten som infann sig samtidigt som jag samtidigt kände att om det är någon som måste verka stark nu så är det jag, inte minst inför Haylie men också för Camilla.
Det jag minns allra starkast från den här perioden var inte den totala inmatningen av allt man måste känna till som förälder till en 2-åring som fått diabetes. Nej, det var den där hopplösheten som infann sig när man insåg att det här på något sätt skulle beröva allt vad barndom egentligen innebär för ett barn, att bara få vara ett barn som kan äta vad hon vill och göra vad hon vill utan att behöva tänka på egentliga konsekvenser. Jag kommer också ihåg den där rädslan som jag inte fick visa, hur jag grät på nätterna på sjukhuset när ingen såg och hur jag bara kunde ligga och stirra på Haylie i flera timmar bara för att jag på något sätt skulle kunna förstå hur vi skulle klara det.
Jag minns också den ilska jag kände när läkarna bara malde på om allt, om hur de verkligen inte fick in i sitt huvud att jag och Camilla inte var några robotar som inte kände något utan att vi också gick igenom något stort och jobbigt. Vi fick aldrig tid att känna efter något och ett år senare så känner jag fortfarande att jag inte har fått stanna upp och känna något i den här sjukdomen.
Det kan göra mig besviken och ledsen.
Vilken normalfuntad vuxen som helst förstår ju att man inte kan få den där uppmärksamheten som man kanske behöver när man har ett sjukt barn och det är inte heller det som jag försöker säga. Nej, jag menar nog bara att det hade underlättat hela processen om man hade fått höra att det på något sätt var okej att inte vara stark som betongvägg 24 timmar om dygnet.
Nu har det som sagt passerat ett år och lite till. Även om jag vet att det inte är en sjukdom som man ärver så kan man inte låta bli att tänka på att William snart är i samma ålder som Haylie var när hon insjuknade. Så här sent på natten kan jag flumma iväg och ändå mentalt förbereda mig på att William kan gå samma öde till mötes, för att inte tala om Livia som blev en månad häromdagen eller till och med Minna och Ella. Ingen vet ju vad det beror på att barn insjuknar i diabetes och den tanken, att flera av mina egna små älsklingar, ska insjukna i diabetes är en tanke som slår mig rätt ofta, och den skrämmer mig ännu mer för varje dag.
I morgon när jag vaknar kommer jag låtsas som att allt är hur bra som helst. Jag kommer se fundersam ut och Camilla kommer fråga vad det är och jag kommer säga att det inte är något och till slut säga att jag tänker på mina egna problem när sanningen är att jag inte kan släppa att Haylies liv för evigt kommer vara en kamp.