Japp, det blev lite som vanligt. Jag började pilla med en liten grej i bloggen och sabbade hal skiten, tur att det inte var något allvarligare än så. Det får bli nya tag i morgon för nu börjar den här pappan bli lite trött i ögat, faktiskt, och det tillhör ju inte direkt vanligheterna. Normalt går man och lägger sig ganska pigg men för att man vet att man måste kliva i hyfsad tid men dne här veckan har jag lyckats vända på dygnet hyfsat mycket så nu börjar man bli trött efter midnatt.
Ikväll har jag ju varit ensam med barnen när Camilla var hos sin väninna och barnen sov utan att vakna en enda gång men direkt när mamma kom hem så börjar det låta från alla håll och kanter. Antar att de känner att hon är hemma och vill ha henne nära, bättre betyg som mamma kan man ju gärna inte få. Jag måste ändå säga att jag tycker det är superkul att Camilla hittat någon att umgås med här för det var rätt länge sen hon hade det. Det låter ju helt absurt egentligen men med tanke på hur vi har flyttat omkring de senaste åren så är det ju inte så konstigt att hon inte hittat någon att umgås med, det där blir ju dessutom tuffare för varje år som går och ju äldre man blir. Det är ju inte som när man gick i plugget och bara kunde säga ”Hej, nu är du min bästis föräver” och sen umgicks man i all evighet.
Jag är ju 31 år och har lätt för att träffa nya människor, lätt att ta kontakt i nya situationer, men inte ens jag har lyckats hitta någon som jag kan umgås med ofta utan att bli irriterad på de eller någon som jag direkt känner förtroende för så jag är nog lite avundsjuk på Camilla. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag i princip hatat alla som hon blivit vän med, av någon konstig anledning. Det är som om jag letar fel för att jag någonstans, djupt inne i mig själv, inte tycker någon är god nog för henne. Och om jag är så här överbeskyddande om min sambo så törs man ju inte ens spåna i hur överbeskyddande jag kommer bli när det gäller barnen framtiden.
Fan, jag trodde jag skulle må dåligt och ha en rejäl panik nu, drygt en vecka efter att jag slutat med hockeyn. Istället mår jag faktiskt lite bättre, känner mig som en bättre pappa och sambo. Sen ska man ju inte sticka under stolen med att det kommer kännas riktigt tungt om stunder för jag hade det verkligen bra där uppe på hallen och jag tyckte om människorna som man träffade varje dag, och faktiskt ser upp till. Samtidigt finns det en djup oro i mig att de i sin tur inte förstår mitt beslut. Hur mycket jag än lägger energi på en sak så kommer det aldrig finnas en stund av tvekan om det handlar om att välja mellan att min familj ska må bra och känna sig trygga eller något annat här i världen, någonstans hoppas jag att de förstår det. Och gör de inte det så då hade jag inget där att göra från första början.
Nu kallar en nattcigg och sen en riktigt skön säng. I morgon ska det bakas så det osar i köket, sen ska vi testa lite nyttigare ”lördags godis” för barnen och det känns enormt bra, ännu en sådan där sak som hamnat lite i skymundan under all stress de senaste månaderna. Bara tanken på att jag inte spenderat en hel helg med min familj sen typ juni känns helt absurt också. Fan nu yrar jag i väg igen, jag skulle ju sova ju, bäst att göra det innan jag snurrar i väg på nästa grej.