Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser om hur tre borgerliga politiker bojkottar fem i tolv-rörelsens prisutdelning i Riksdagen där Timbuktu ska belönas för sitt samhällsengagemang.
Johan Pehrson (FP), Jan Ericsson (M) och Riksdagens talman Per Westerberg (M) ska alltså bojkotta prisutdelningen. Upprinnelsen till denna bojkott ska vara Timbuks deltagande i låten ”Svarta duvor och Vissna liljor” tillsammans med Sebbe Staxx. Låten är en reaktion på Sverigedemokraterna som parti, deras politik och alla skandaler som det hamnat i under sin tid i rampljuset, och egentligen bara ett synliggörande av vad de egentligen står för. Det som tycks reta upp en del är att det talas om att nyttja våld i låten.
Här hemma rullar låten på repeat på Spotify och jag reagerade också på texterna när jag hörde låten, men åt andra hållet. Jag förespråkar inte våld och jag vill inte nyttja våld på någon som inte förtjänar det. Jag tycker heller inte att det är något som bör vara centralpukten i den här låten, snarare är det så att det är konstnärligt sätt att uttrycka sig. Det är väl självklart att det finns en enorm ilska mot ett parti som på kontinuerlig basis bryter mot de mänskliga rättigheterna i sin politik, som av den banala anledningen att vi inte ser likadana ut ska slänga ut människor som behöver hjälp.
För mig är låten en reaktion på det samhället som borgarna skapat, som Sverigedemokraterna faktiskt passar in i och som till varje pris måste bekämpas. I det här fallet genom att synliggöra en politik genom en konstform. Precis som de skriver på Politism, ska Reinfeldt banna Uggla nu för om det är de kränkande texterna man är ute efter så är ju han den raka motsatsen till det jämställda samhället vi strävar efter – i hans texter.
Med den inställningen så borde ju halva artisteliten förbjudas, eller bojkottas, och i den världen vill inte jag leva. Sen kan man ju tycka att det är lite intressant att ingen sagt ett ljud om alla texter som handlar om knark men så fort det handlar om rasister så måste de tas under armen och ges stöd. Timbuktu och Sebbe Staxx har min röst alla dagar i veckan, fler revolutionära artister och framför allt vanliga människor skulle det här blåa landet må bra av. Jag säger som Staxx, glöm inte att hjärtat sitter vänster.