Så andas vi ut i lugna, långsamma andetag. Det är helt galet hur denna dag varit lång och stressig, känns som om man inte hunnit andas en enda gång och bara ta det lungt, och jag behöver verkligen ta det lugnt känner jag. Mitt magsår börjar göra sig påmind igen och det är inte roligt, speciellt inte när det börjar närma sig jul och den där stressen bara går upp i högvarv.
Idag har jag varit på sjukhuset igen med Haylie, jag tog med mig Ella också för att hon har en väldigt lugnande effekt på Haylie när vi är på sjukhuset. 15 il tur – och retur för att träffa en läkare är vardagsmat nu mer men idag var det ännu mer inplanerat i form av träff med kurator, psykolog och vår egen sköterska. Jag trodde att vi bara skulle in och göra ett HPA1C men det var tydligen uppbokat för hela dagen. Nu visade det sig att det hela börjar gå i rätt riktning, för tre månader sen var henne HPA1C uppe i 90 vilket är riktigt farligt och idag var vi nere på 79 så det går åt rätt håll men de menade på att det går för sakta men att det å andra sidan inte år att skynda på. Vi gjorde dessutom en massa andra prover för att undersöka så det inte finns någon annan sjukdom som bidrar till att hennes diabetes är som den är, lär väl dock dröja till nästa gång innan vi får något besked om det.
Nästa träff med läkare är 19 december och det är tur för vi har fan inte råd att åka dit fler gånger innan man får pengar nästa gång. Varje resa kostar oss kring en femhundring med resa och allt, bara den senaste månaden har det kostat oss drygt 2000:- i undersökningar. Det är å andra sidan inget att gnälla om, är bara att göra och sen prioritera om allt.
Vi missade tget hem med fyra minuter vilket innebar en timme till nästa tog så jag och tjejerna åkte hem till mormor. En snabbfika med henne innan vi rusade vidare till våra två nästa tåg för att komma hem. Ingen gör så gott bryggkaffe som Camillas mamma, helt sagolikt gött, och den är det alltid trevligt att tjöta med henne. Hon hade hunnit pynta upp huset rejält, riktigt mysigt, vilket får mig att omvärdera det här med att inte pynta här hemma så det blir nog lite sånt på inköpslistan innan jul.
På vägen hem såg jag några saker som fick mig att bli kraftigt berörd och fick mig att förstå hur påtagligt det här med barnfattigdom är. Det räcker inte längre med att sitta och rulla tummarna, se skiten och sen låtsas som det inte existerar, det håller inte längre. Nej nu måste man försöka göra något konstruktivt för att försöka hjälpa till på något sätt, inte för att vi själva har så mycket att ge men att synliggöra problematiken räcker långt. Jag vet bara inte vad jag ska göra.