Det har varit en helt galen dag.
I morse fick jag spel på en av sköterskorna som började prata i termer om att vi skulle skippa permissionen för att det var ett möte inbokat med dietisten – som jag träffade igår. Jag kände hur rummets väggar började krympa och att jag bokstavligen tappade andan. Det var ju inte sköterskans fel, men jag kände att jag och Haylie verkligen behövde komma härifrån. Väl i bilen så kände jag hur började må fysiskt illa och när vi nästan var framme så var jag tvungen att spy. Det var som om jag krökat i flera dagar och jag har aldrig varit med om något liknande.
Väl hemma så fick jag både duscha och sova några minuter, det gjorde susen men det kändes som om vi hann göra mat två gånger och packa nya kläder innan vi var tvungna att åka tillbaka igen. 16 mil för att spendera ett par timmar med familjen, bråka med hyresvärden (som btw är dum i huvudet och tvättar pengar åt kriminella) och pussar på barnen, om det var värt det? Absolut. Om det var smart ur ett ekonomiskt perspektiv? Nej, absolut inte, vi spenderade mer tid i bilen idag än vad vi gjorde hemma, men vad fan gör det egentligen när man får se sin dotter lysa upp som en stjärna på en nattsvart himmel.
Nu är vi tillbaka på sjukhuset sedan någon timme. Vi har packat upp alla nytvättade kläder, tack för det Mamalivingit. Vi har käkat kvällsfika, ibland undrar man vart den där tjejen gör plats för all mat hon äter och sne kommer jag på att jag har bytt blöja på henne tre gånger idag och hennes mamma har gjort det två gånger. Nu har jag kopplat in mitt PS3 här på sjukhuset så jag har något att göra när Haylie sover, men satan vad fel det känns att sitta och lira här.
Nu är det emellertid dags för bingen, inget inplanerat i morgon bortsett från en massa räknande av kolhydrater och insulin förstås, men det är ju livet nu mer.