Jag har inte bloggat om det så mycket men vi väntar ju barn här framåt hösten, det blir vårt femte barn (fjärde gemensamma) och vi är verkligen superlyckliga över det. I morgon är det inskrivning på MVC för Camilla och det är onekligen spännande, hittills har vi ju bara utgått från vad graviditetstestet visade och enligt den så ska vi vara i vecka 12 (11+2) men av erfarenhet så kan det där svänga rätt rejält när man väl är på inskrivningen.
Jag har haft dryga månaden att smälta det här. Trots att det här var helt planerat och att vi diskuterat det länge i omgångar så är det alltid så att man får lite funderingar, och just det här kom jag att tänka på idag när jag läste Fredrik Backmans krönika i Vi föräldrar idag. Han skrev som vanligt humoristiskt om faderskap och den här gången handlade det om andragångs pappor som ska försöka att läxa upp förstagångs fäder i väntrummet på MVC. I all humor så fanns det också en allvarlig ton och det gillar jag, det han beskrev var att paniken att bli förälder aldrig egentligen försvinner. Första gången är man rädd för att man inte vet vad som händer eller ska hända och man kan gärna lura sig själv att det blir lättare med nästa barn, men sanningen är att man istället för att bli hälften så rädd så blir man dubbelt så rädd. Det är en sanning som jag kan skriva under på.
Om man inte vet vad som väntar så finns det en kittlande känsla i magen som blandas med upphetsning, spänning och fullständig skräck, den känslan går att leva med och faktiskt njuta av. Man känner inte till farorna och som jag minns det så fanns det aldrig någon tanke på att det skulle gå fel. När man ska bli pappa för andra gången, eller för fjärde eller femte gången, så är man så pass luttrad att man vet hur en graviditet fungerar, man vet vad som kan gå fel och man lär sig att läsa av barnmorskor på alla besök man gör. Det finns dock en överhängande risk att man läsare in för mycket i det man får höra hos barnmorskan.
Jag minns en episod när vi väntade Haylie när Camillas blodsocker svajade en hel del. ena dagen kunde den vara helt perfekt och vid nästa besök så ville man nästa lägga in henne. Den tiden var otroligt frustrerande eftersom det inte påverkades av det som Camilla åt eller drack och man kunde heller inte hitta en vettig förklaring. När vi en gång skulle på ett rutinbesök och lyssna på hjärtslagen så kallade vår barnmorska in en kollega, jag vet än idag inte varför men jag tror att det berodde på för mycket äggvita i urinet. Jag minns att deras beteende var det som skrämde mig, man viskade och nästa pratade bakom ryggen på oss. Hade man bara sagt rakt ut vad som var fel så hade man kunnat läst på och processa det på ett helt annat sätt men nu fick man liksom gissa sig till vad som var fel.
Nu gick allt bra till slut. Haylie höll visserligen på att komma ut på toaletten i toalettstolen då barnmorskan tolkade Camillas magvärk som att hon behövde bajsa. När hon från toaletten skrek ”nu kommer det” så skrek barnmorskan ”låt det komma bara” med tron om att det magvärken som skulle ”släppa” när det i själva verket var Haylie som var på väg ut. Det var stor komik för mig som satt bredvid när barnmorskan till slut fattade galoppen, att det var Haylie som var på väg ut. Hon sprang fortare än Usain Bolt in på toaletten för att hjälpa Camilla.
Kontentan av detta utdragna inlägg är helt enkelt att det är fantastiskt att bli förälder, oavsett om det handlar om att första, andra eller sjunde barnet så finns det en rädsla. Rädslan handlar aldrig om att bli förälder, istället handlar den om sakerna man lär sig under tiden man är förälder och att man inser att i den där processen fram tills barnet är fött så finns det ytterst lite man kan göra för att påverka situationen.
Vill ni ha humor och ett skratt som förlänger livet, i synnerhet om du är förälder eller ska bli, följ då Fredrik Backman på twitter och självklart hans blogg som jag länkade tidigare i inlägget.
