Ja, det här med att lägga ig tidigt gick åt pipan. Samma sekund som jag postade det inlägget vände jag mig om och såg att köket såg ut som ett bombnedslag och jag bestämde mig för att ta tag i det. Jag vet inte vad det är med mig och stökiga utrymmen, jag fixar det helt enkelt inte och sen blir det ju väldigt mycket trevligare att vakna till en tömd diskmaskin, ren diskbänk och allt det där andra som man för lära sig att leva med skitigt om man inte gör det själv, åtminstone om man har en stor familj med fem barn.
Det där med städning är inte jobbigt för mig, tvärtom finns det något rogivande med det. Ja, jag ska inte överdriva, det är rogivande när man själv kan ta beslutet att städa och inte känna att det är påtvingat. Mina barn delar inte min passion för städning, istället delar de passion med sin mamma att inte städa. Jag bli helt jävla nuts på det där att man inte klarar av att ställa undan det man använt efter att man är klar, att man inte klarar av att slänga en tom mjölkförpackning när den är slut (vilket jag också gör från gång till gång och blir jävligt irriterad på mig själv över) eller att rensa hårbollarna från avloppet när man duschat.
Jag har fått en väldigt mycket mer positiv energi de senaste dagarna. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det för att jag tagit bort sockret från kaffet och bestämt mig för att sluta med läsk och sötsaker. Jag vet inte hur snabbt det kan ge effekt men nog fan känner jag mig piggare och framför allt mer positiv nu trots att det bara är tre dagar än så länge. Jag har också börjat trappa ner min rökning avsevärt, känns som om jag mer och mer klarar mig utan de där cancerpinnarna och när jag väl röker så gör jag det av ren vana. Det i kombination med att jag faktiskt känner att jag vill börja röra på mig mer ger mig tillräckligt motivation med att påbörja det där ”hälsosammare” livet som alla tjatar om. Jag har inget sug efter någon typ av diet, bara lite mer förnuftigt leverne.
Jag babblar…
Ja, man behöver inte vara någon psykolog för att fatta vad det rör sig om. Mamma opererades för drygt en vecka sen för ett ärftligt åderbråck i huvudet och det verkade gå till synes bra men i helgen fick jag veta att operationen misslyckats, att hon drabbats av en hjärnblödning. Så från att ha opererats i Umeå, hamnat i Ö-vik så blev det en returresa till Umeå och igår (tisdag) opererades hon av samma läkare för att försöka rätta till det som gått galet. Jag pratade med pappa i helgen och han lät väl inte jättemunter men som vanligt vill han inte oroa någon. Jag agerar konstigt i dessa typer av situationer, jag blir kall och jag stänger av. Det finns en stor chans att allt går bra och att hon blir fullt återställd men i mitt huvud finns risken att hon dör och då förbereder jag per automatik för det beskedet. Då kan jag omöjligt bli tagen på sängen oavsett vilket besked vi får.
Jag var likadan när Haylie fick sin diagnos i september 2012 att hon hade diabetes. Jag kommer så väl ihåg när vi satt inne hos läkaren på vårdcentralen i Ullgånger. Hon kom in med provsvaren och började med att säga ”Det finns inget lätt sätt att säga det här…” och redan där försatte jag mig själv i mitt katastrofläge, ungefär samtidigt bröt Camilla ihop. Det enda som fanns i mitt huvud var ”okej, hon är sjuk på något sätt, vad gör vi för att göra henne frisk” och Camillas reaktion var mer eller mindre tvärtom ”okej hon är sjuk och kommer dö”. Hennes tänk var normalt med massa känslor och bejakande, mitt var som sagt katastrofläge där jag helt enkelt resonerade lite mer sterilt, vad kunde vi konkret göra för att hon skulle bli frisk. Jag tillät nog mig själv inte att känna något innan jag kom över en natt med Haylie efter drygt en vecka på sjukhus, då satt jag å andra sidan och grät nonstop hela den natten.
Jag vet inte hur det kommer sluta med mamma. Jag hoppas innerligt att allt kommer bli bra men magkänslan är att det kommer bli en jävla kamp – för alla. Å andra sidan, om någon ska klara även detta så är det mamma. Jag har inte mycket gemensamt med mina föräldrar men om man ska leta gemensamma nämnare så kommer det här med att överleva de mest otänkbara situationerna ganska fort upp på agendan. Jag är stolt över det mina föräldrar åstadkommit med sina liv. Inga miljoner på fickan att tala om men de kom ändå till Sverige utan en spänn på fickan och skapade sig ett drägligt liv, i vissa perioder när de drev restauranger så levde vi också i månt och mycket i lyx.
Nej, nu måste jag försöka lugna ner mig, tänka på annat, annars blir morgondagen ett helvete med stort HÅ.