Om jag på något sätt ska sätta ett ord på den senaste veckan så är nog skit det närmaste sanningen jag kommer. Skit för mig, skit för min sambo och skit för barnen. Allt såg så bra ut och nu är det inte det, långt i från det. Det värsta av allt är att det inte går att påverka, att de mesta av den här skiten beror på faktorer som en annan inte kan kontrollera, och det som jag kan kontrollera har blivit lidande av de saker som jag inte kan kontrollera.
Så hur gör man nu?
Ja, om jag bara visste det. Det blir väl som vanligt, att man får jobba sig igenom all skit och sen invänta nästa dumpning som det här livet har att erbjuda. Aldrig har jag känt sådan hopplöshet, aldrig har jag känt så lite livslust som jag gör nu. Det finns inget som kan få mig att se ljuset i den här becksvarta tunneln, inte ett jävla skit.
Idag, söndag, ska jag sätta mig ner och punkta ner all skit som hänt. Det känns som om jag själv behöver se all skit på pränt för att kunna ta in det här. Efter det så får man ju börja fundera en out-strategi värd namnet. Om sen out betyder ur det här livet, eller ur den här situationen, ja det får framtiden utvisa. Just nu så hade valet varit egoistiskt enkel.