Den här dagen har varit så pass omtumlande som den någonsin hade kunnat vara. Jag började dagen med att störtgråta så fort jag klev ur sängen, från ingenstans dök näst äldsta dottern, Minna, upp och började gråta tillsammans med mig. Ett fint ögonblick på något sätt men absolut inget man uppleva som förälder. Vi båda saknade samma person men av helt olika anledningar fast ändå av samma anledning, trygghet.
Senare på dagen dök denna person upp hos oss och det blev starten på en berg – och dalbana som nu, flera timmar senare, börjat lägga sig eller åtminstone sjunka in. Saken är den att när man älskar en person som är på väg att lämna en så hamnar man i ett ganska obehagligt läge där man nästan försöker ägna sig åt upplivningsförsök för att bibehålla människa i ens liv, förekommer i så väl äldrevården av anhöriga som i kärlekslivet. Jag hamnade där idag där jag bad och bönade för att hon skulle ge vårt förhållande en chans till. Jag höll säkert på i två timmar med att försöka övertyga henne om att det var värt en chans till innan det plötsligt slog mig att jag försökte väcka något som redan var dött.
Det som fick mig att inse faktumet var att vi definitivt inte delade samma världsbild om hur vårt sju år långa förhållande sett ut. Hon menade på att det var mer helvete än himmel under stora delar av vår tid tillsammans. Jag menade tvärtom. Jag minns ett förhållande där det visserligen handlade mycket om att jag hade fel fokus och försökte driva en karriär som aldrig hade en chans men samtidigt har jag enormt mycket fina minnesbilder, något som hon inte kunde instämma i och det är skrämmande eftersom vi trots allt har fem barn tillsammans. Hur som helst, hennes sinnesbild av vårt förhållande fick mig snabbt att inse att det här var så dött som det kunde bli.
Vi fortsatte prata ganska länge efteråt, eller det var mest jag som pratade och hon som tittade på klockan. Det kändes skumt att minnas tillbaka på det som varit men det blev också någon sorts ”årskrönika” av det som varit, en sådan som man tittar en gång på och springer vidare. Jag tror att den här dagen var viktig för mig, den var tuff men den var framför allt viktig för hur saker och ting ska se ut i framtiden. Nu vet jag med all säkerhet att det inte finns något där att utforska, hon känner absolut ingenting för mig längre utan ser mig som avlastning, i bästa fall. Det gör det givetvis betydligt lättare att gå vidare utan att för den delen göra det ”busenkelt”.
När hon hade gått satte jag mig med Minna på hallmattan och snyftade lite tillsammans innan vi skrattade tillsammans. Blicken hon gav mig var ovärderlig, det var som hennes ögon sa ”du fixar det här farsan, vi gör det tillsammans”. Sen hängde hon med in till mitt sovrum och bestämde helt sonika att hon flyttar in där. Helt okej för mig, är ju inte varje dag man får dela säng med en söt flicka.
Mellan alla tårar har jag försökt tvätta upp ett helt berg av tvätt och firade Minnas inflyttningsfest med att byta sängkläder i vår säng och dessutom i lilla Livias säng. Nu sover alla barnen och jag ska bara diska och duscha innan även jag kommer klocka som en liten bäbis, jag också. I morgon blir första riktiga dagen i mitt nya liv, mitt liv som ensamstående fembarnspappa. Spännande, skrämmande, helt galet och fantastiskt.