Jag sitter på tåget hem från Linköping. Jag fick en barnledig förmiddag för att kunna köpa en ny barnvagn till Livia eftersom den vi hade tidigare gav fullständigt. Jag tänkte köpa en dubbelvagn men insåg snart att det inte var särskilt mycket valuta för pengarna eftersom Livia är den enda som är i behov av vagn, då kan jag lika gärna använda de 3000:- jag sparade in till något annat till barnen, typ nya sängar. Det blev en högst funktionell vagn utan speciella attributer.
Jag passade också på att köpa nya skor, rakapparat och lite annat till mig själv. Den här dagen har handlat om bara mig, det kanske är en egoistisk tanke men de tre senaste dagarna och dess emotionella berg – och dalbana har varit de värsta i mitt liv. Jag har vandrat mellan hopp och förtvivlan dygnet runt, gråtit och skrattat tillsammans med mitt livs kärlek som inte vill något hellre än att komma i från mig. Efter gårdagens (och nattens) diskussioner så känns det som om jag kommit en bit på vägen till att acceptera situationen på ett moget sätt. Jag måste låta henne gå eftersom hon så gärna vill det. Allt jag någonsin velat är att göra henne lycklig och innebär det att hon måste gå vidare i sitt liv så måste jag acceptera det och försöka göra allt jag kan för att underlätta hennes fortsatta liv.
Nu vill jag bara kom hem och andas, laga mat till barnen och göra det bästa av situationen.
Mobilbloggat